Freud älskar mumintroll
– Brittiska läsare gillar excentriska figurer. Det är en förklaring till Tove Janssons storhet i England, säger författaren Esther Freud.
Själv ser hon spår av sin egen berömda familj i Muminhuset.
– Vartåt ska vi gå om vi vill se hamnen?
Författaren Esther Freud och förläggaren Natania Jansz har ett par timmar i ett snöigt Helsingfors innan det är dags att flyga hem till England.
- Född 1963.
- Växte upp i England och Marocko med sin mamma och syster, föräldrarna var skilda. Pappa är målaren Lucian Freud. Flyttade tillbaka till England som 16-åring för att bli skådespelare.
- Debuterade 1992 med den självbiografiska romanen Hideous Kinky, som också blivit film med Kate Winslet i huvudrollen. Hennes senaste bok var Lucky Break, 2010.
- Gift med skådespelaren David Morrissey. Bor i London och Southwold.
Båda är här för att fira Tove Janssons hundraårsjubileum, inbjudna av Moomin Characters till invigningen av jubileumsåret. Jansz förlag har gett ut Sommarboken i nytryck i England, i översättning av Thomas Teal, med förord av Freud.
Det pågår en viss muminrenässans i England just nu. Och det är inte så konstigt: det var i England Tove Jansson fick sin första internationella publik, med seriestripparna på femtiotalet, och nu har en generation av författare klivit fram och bekänt sin muminkärlek. Boel Westins biografi har precis kommit ut på engelska, och fått stora recensioner i flera brittiska morgontidningar.
– Det har långsamt byggts upp under de senaste åren. Muminböckerna har visserligen tryckts i nya upplagor sedan 60-talet. Vi upptäckte Sommarboken eftersom Schildts kontaktade oss direkt. När boken gavs ut 2003 skrev författaren som Philip Pullman, Ali Smith och Jeanette Winterson uppskattande recensioner. Boken blev en enorm framgång, säger Jansz.
Det var Jansz som bad Esther Freud skriva förordet. Freud (efternamnet kommer från en viss farfarsfar Sigmund) har skrivit flera böcker med barn i centrum.
– Jag älskade boken eftersom Jansson har en osentimental syn på barn, och hur hon visar vad barnen ser och inte ser. Jag fick resa till Finland och Klovharun när jag skulle skriva. Det som jag insåg där var något viktigt om Tove Jansson – hon skyndade inte från ställe till ställe, utan stannade upp och tittade på vad hon hade framför sig. Under de dagarna koncentrerade jag mig på allt som fanns på ön, färgerna och skiftningarna i havet, säger hon.
– Dessutom försöker hon inte göra sina figurer sympatiska. De beter sig som man gör på riktigt.
Konstnärsfamilj
I dag är Esther Freud en devot Janssonanhängare. Hon vet också någonting om hur det är att komma från en familj av konstnärer. Hennes pappa var den brittiska målaren Lucian Freud.
– När jag läste Bidhuggarens dotter kände jag igen min egen barndom. Också min pappas hus var fullt av målarfärger, med bara en liten spis. Varför ödsla tid på att laga mat när man kan måla?
Muminböcker var inte ovanliga i brittiska barns bokhyllor på sextiotalet.
– Jag hade några muminböcker som barn – de kom med amerikanska styvsystrar så de verkade dubbelt utländska. Men Muminhuset var bekant, med massor av disparata figurer samlade under ett tak. Det var i högsta grad så som vi levde, säger hon.
Vad är det då som gör att just britter tycks gilla Tove Jansson?
– Jag tror att brittiska läsare gillar excentricitet, och i Muminfamiljen är excentricitet någonting man firar, säger hon.
För Esther Freud är kärnan i muminböckerna den kreativa process som hela tiden tycks pågå.
– En sak jag själv lärde mig i en kreativ familj är att det kan vara ett riktigt yrke att göra saker. Jag ville alltid "göra" saker – alltså till skillnad från att skaffa ett jobb. Jag drogs först till skådespelaryrket eftersom jag alltid älskat historier och jag gillade tanken på att skapa en historia med hjälp av sig själv. Men väldigt snabbt förde skrivandet mig i en annan riktning. Jag lärde mig av pappa att talang är en sak, fem procent tror jag han sa – och resten är disciplin. Att se hur hårt han jobbade var väldigt nyttigt. Jag tror att Jansson också lärde sig samma sak av sina föräldrar.
Familjen är viktig.
– Jag älskar familjedynamiken i centrum av Janssons historier. För mig är det alltid det intressantaste i en bok, och jag dras inte till historier om människor som existerar som individer, som definieras av sina yrken, en detektiv, en polis, och så vidare. För varje bok har jag letat efter någonting nytt... en plats, en relation, en resa, men vad det än är så har mina figurer alltid levt i en familj och i de komplikationer och det stöd som familjen ger.