På Nicolaidaghemmet blir han och hon hen
Här finns inga pojkar eller flickor, utan bara kompisar. Här finns inga han eller hon, utan bara hen. På daghemmet Nicolaigården i Stockholm är det genuspedagogik som gäller. Kön är oviktigt.
STOCKHOLM Det ser ut som vilket dagis som helst. I bokhyllorna hittar vi Emil, Pippi, Alfons Åberg och Mumin, bland mycket annat. Lite här och där ligger det leksaker, precis sådana leksaker som hittas överallt där barn finns, bilar, dockor, dinosaurier, lego.
Barnen stojar och tittar nyfiket på reportern och fotografen från Hbl, precis som de flesta barn gör när någon nykomling tittar in på deras dagis, eller förskola som det heter i Sverige.
Men daghemmet Nicolaigården i Gamla stan i Stockholm är annorlunda. Här genomsyrar genuspedagogik hela verksamheten.
– Hej kompisar, är hälsningsordet när förskolechefen Lotta Rajalin öppnar dörren till det rum där barnen sitter och leker.
Hon säger inte pojkar eller flickor, inte hon eller han. I stället heter det kompisar, eller så kallar hon barnen vid deras förnamn, eller så säger hon "hen".
Ordval är en del av genuspedagogiken och personalen är noga med hur de talar med barnen. Språket ska vara genusneutralt. Lotta Rajalin tar ordet gubbe som exempel.
– Här väljer vi att säga människan eller personen i stället för gubben. Vi går ut och bygger snöfigurer i stället för snögubbar. Vi kanske säger att det kommer en brandsoldat på besök i stället för brandman.
Varför ska man inte använda ord som pojke och flicka?
– Barnen använder ju dem, och vi rättar aldrig någonsin barnen. Men vi försöker ändra vårt språk för att påminna oss själva och våra hjärnor och våra tankebanor om vad vi vill förändra i vårt förhållningssätt. För om man gör som man alltid gjort och alltid bara säger som man alltid sagt, då blir det aldrig någon förändring.
Varför är det viktigt med förändring?
– För att vi inte ska ha förväntningar på barnen utifrån vilket kön de har, säger Lotta Rajalin.
Samtidigt betonar hon att genuspedagogiken är mycket annat än bara "hen" och rätt ordval. Det handlar också om att arbeta mot alla former av diskriminering och jobba för mångfald och jämställdhet, att inte sätta barn i fack utifrån deras kön.
Pojkar i klänning
En del av genuspedagogiken är att låta barnen leka förutsättningslöst. Här höjer ingen på ögonbrynen om en pojke klär sig i klänning. Och leksaker blandas om vartannat, bilar med dockor.
– Dina känslor styrs inte av könet. Känslorna är desamma för alla människor över hela jorden. Likadant är det med egenskaper. Du kan vara intresserad av balett och fotboll oberoende om du är flicka eller pojke. Om vi menar att man som människa behöver få tillgång till alla de här sakerna, varför ska vi begränsa oss och bara ge hälften?
Lotta Rajalin tar pojken som vill dansa klassisk balett som exempel. Varför ska han behöva bli mobbad under hela sin skolgång för det och få erkännande först i vuxen ålder när han sitter som chef på Dramaten?
– Det är i grund och botten demokrati att ge pojkar och flickor samma möjligheter, samma rättigheter och samma skyldigheter. Vi människor är så styrda av traditioner och normer och man märker inte normerna i ett samhälle förrän man bryter mot dem, säger Lotta Rajalin.
Böcker genusgranskas
Litteratur är prioriterat på Nicolaigården. Men alla böcker ska godkännas. Här samsas böcker av Astrid Lindgren, Tove Jansson och Elsa Beskow med nya böcker om "hen".
– Alla böcker är genusgranskade. Ibland väljer vi att ha kvar en bok fast den är genusvidrig, men då kanske den har ett annat värde, ett litterärt eller ett illustrativt värde. Då pratar vi med barnen och säger att den här boken är hundra år gammal och på den tiden var det så här, att alla hade en mamma och pappa. I dag är det olika, det vet ju barnen. De säger: jag har bara en mamma, eller jag har två pappor.
Blir det inte en kulturkrock mellan förskolan och verkligheten utanför där könsrollerna är tydliga?
– Det blir det ibland. I vårt genusarbete ligger också att vi arbetar mycket med självkänslan. Vi ger barnet rätten att vara den det är, känna vad det känner. Barnen bygger upp en inre kärna, som är väldigt stark och det gör att de klarar av de yttre påfrestningarna bättre.
Kritiker ifrågasätter
Lotta Rajalin har jobbat med genuspedagogik sedan 1998. För henne är den självklar och hon påpekar att genuspedagogiken faktiskt finns inskriven i både skollagen och läroplanen. Men det finns de som ifrågasätter den.
En kritiker är socionomen och författaren Elise Claeson, som bland annat i Dagens Nyheter har sagt att genuspedagogiken är en ideologi, inte en vetenskap. Claeson är debattör kring jämställdhet och genus och hon menar till exempel att ordet hen förvirrar barnen.
– Man kan göra människor medvetna om könsskillnader, men inte i förskolan. Det är fel att man vill ta bort kön, säger Claeson.
Lotta Rajalin vill avdramatisera hen.
– Vi säger det när det praktiskt och naturligt. Det är ingen lag på att säga hen.
I vissa fall har kritiken övergått till rena hot. Rajalin har blivit anklagad för att bedriva experiment med barnen.
En del förlöjligar också genuspedagogiken. Varför?
– Jag tror att det är okunskap. Jag tror att de tror att vi vill göra pojkar till flickor och flickor till pojkar. Men det handlar om att ge alla samma möjligheter. Sedan tror jag också att de missuppfattar och tror att vi ska göra något med det biologiska könet. Men det är inte det vi pratar om. Vi pratar om det sociologiska det sociala och kulturella könet, om normer i samhället.
Lotta Rajalin säger att genuspedagogiken inte förnekar de genetiska och biologiska skillnaderna.
– Det är inte dem vi vill förändra, utan det är förväntningarna på oss. Vi måste ha rätt att vara den vi känner att vi vill vara och kan vara. Vi visar barnen att det finns en mångfald i världen. Man kan välja själv och vara olika.
Bland anhängarna är förskolan populär. Föräldrar köar för att få in sina barn hit. En som lyckats är Fredrik Brostad, som hämtar sin son Knut när Hbl hälsar på.
Vad fick familjen Brostad att välja Nicolaigården?
– Vi hörde mycket bra om den här förskolan och så bor vi väldigt nära. Sonen går här och nu ska också lillasyster börja här snart. Genustänket är positivt, det är det absolut, säger Fredrik Brostad.
Lotta Rajalins förskolor ligger på Södermalm och i Gamla stan. Söder anses ha Stockholms mest liberala invånare, men Rajalin tror inte att genuspedagogiken stannar här.
– Jag tror att om tio, femton år kommer man att titta tillbaka och fråga sig: Varför bråkar man om det där "henet". Om nu några vill kalla sig hen, varför kan de inte få göra det?