"Fiendens barn" söker sin plats
De föddes under Vietnamkrigets slutskede och växte upp som resterna av ett krig. Nguyen Van Dung och My Huong Le påverkas fortfarande av krigets konsekvenser. Orsak: deras pappor var utländska soldater.
HO CHI MINH Vi befinner oss på ett kafé i centrala Hô Chi Minh-staden. Ljudet från trafiken kommer in från gatan men Nguyen Van Dungs röst tränger igenom bruset.
Han föddes under Vietnamkriget med en vietnamesisk mor och en amerikansk far. Exakt hur många av dessa barn som lever i Vietnam vet man inte, men enligt amerikansk statistik bor runt 25 000 av dem i USA.
Hans mamma arbetade i kantinen på den amerikanska basen och hans pappa tjänstgjorde som sergeant i den amerikanska armén
– Jag tror att de var kära i varandra, säger han.
När Dung var några månader gammal blev pappan förflyttad till Filippinerna. Mamman gifte sig senare med en nordvietnamesisk soldat. För att sopa undan spåren av sitt förflutna brände hon upp bilderna och breven, av rädsla för repressalier. Men hon sparade fyra bilder och pappans personnummer till Dung.
När han började skolan blev han mobbad och kallad för "fiendens barn". Efter fyra år i skolan blev han vid elva års ålder springpojke i hemstaden Vinh Long söder om Hô Chi Minh-staden. Efter några år blev han motorcykeltaxiförare, ett yrke han har kvar i dag, 42 år gammal.
– Varje gång jag söker ett jobb frågar arbetsgivaren vem min pappa är. Redan där är det kört, jag kan aldrig få ett annat jobb här i Vietnam, säger Dung.
Han tittar ner på den tummade bilden som föreställer pappan i uniform.
– Jag tycker att min panna, mina kinder och min näsa påminner om honom, säger Nguyen Van Dung.
Operation Babylift
Under perioden den 3 till 26 april 1975 förde 30 flygplan ut fler än 3 300 sydvietnamesiska barn ur landet. Insatsen döptes till Operation Babylift och initierades av USA:s president Gerald Ford.
Syftet med operationen var att rädda barnen från kommunisterna i Nordvietnam som enligt underrättelsekällor hotade att mörda "fiendens barn". Senare har det visat sig att någon sådan hotbild aldrig existerade. Snarare genomfördes operationen för att få omvärldens sympatier för den förlorade sidan, det vill säga USA och Sydvietnam. Det bekräftas i dokumentären So close so far away som sändes på al-Jazira förra året.
Ett av flygplanen störtade kort efter starten från Saigons flygplats. 138 personer, varav 78 barn, dog.
Två av barnen som var med på ett av de andra flygplanen var My Huong Le, då fem år gammal, och hennes lillebror. De är resultaten av två relationer deras mamma hade med soldater, en från Skottland och en från Australien.
Syskonen föddes under kriget i ett fattigt område i Mekongdeltat och båda var sjuka i polio.
My Huong Les mamma trodde att de två barnen skulle sättas i säkerhet tills kriget var slut. I stället adopterades de av en australisk familj i Canberra.
– Vår mamma var outbildad, fattig och hade ingen chans att själv skaffa sig en egen uppfattning om situationen. Hon blev grundlurad, säger My Huong Le.
I sin australiska familj förbjöds hon att prata vietnamesiska och fråga om sin mamma. I stället tvingades hon bygga upp sin nya identitet med namnet Ann.
Han fann sinn far
De senaste tio åren har Nguyen Van Dung letat efter sin pappa i USA. I somras hade sökandet gett resultat. Med hjälp av en tolk pratade de med varandra i telefon för första gången.
– Det går knappt att beskriva känslan. Jag blev jätteglad, inte bara över att få höra hans röst utan också för att han erkände att jag fanns, säger Dung.
Tillsammans tjänar Dung och hans fru Nga cirka 150 euro i månaden på att köra motorcykeltaxi och sälja grönsaker. Det blir långa dagar som varar från tre på morgonen till sju på kvällen.
För Dung och Nga är det viktigaste att skapa de bästa förutsättningarna för deras fyraårige son Trung. Därför ligger nu deras ansökan om uppehållstillstånd i USA hos det amerikanska konsulatet i Hô Chi Minh-staden.
Beskedet har dragit ut på tiden.
– Om vi inte kan flytta dit får jag fortsätta arbeta hårt för att min son ska få gå i skolan. Men det är svårt, mycket svårt, säger han och sänker blicken.
Enligt den amerikanska socionomen Sandy Dang i Washington DC hamnar många som tar sig till USA i ett nytt utanförskap, eftersom de saknar jobb och anknytning till landet.
– Kan du inte prata engelska och saknar utbildning är den amerikanska drömmen inte särskilt lättillgänglig, säger Sandy Dang.
Påtvingad identitet
My Huong Le trivdes aldrig i Australien. Nu rattar hon vant sin bil genom gatorna i kuststaden Vung Tau, cirka 120 kilometer söder om Hô Chi Minh-staden.
När My Huong Le var 15 år dog adoptivmamman i cancer. Då visade det sig att adoptivpappan var lillebroderns biologiska pappa. Det var också svaret på varför adoptivmamman blev arg och skrek varje gång My Huong frågade om sin vietnamesiska mamma.
– Jag blev fråntagen min vietnamesiska identitet och blev påtvingad en annan. Jag längtade hem till Vietnam hela tiden, säger hon.
I början av 2004 bestämde hon sig för att återvända. Hon reste till staden Can Tho för att hitta huset där hon tillbringade sina första år. Väl där kände grannarna igen henne och plötsligt stod hon öga mot öga med sin mamma för första gången på 29 år.
– När vi höll om varandra fick jag tillbaka bilden av hur hon grät hysteriskt den där dagen vi lämnade Vietnam.
Några månader senare lämnade My Huong Le Australien för gott. Numera arbetar hon på ett barnhem i Vung Tau. Många av de övergivna barnen adopteras av föräldrar i Frankrike, Australien och Kanada. Hon har själv adopterat två barn, Daniel, 11 år, och Samuel, 3 år.
– Här på barnhemmet känner jag att min cirkel är sluten. Jag lämnar aldrig Vietnam igen, säger My Huong Le.