Fortfarande tabu att prata om mobbning
Åtgärder behövs för att minska på mobbning på arbetsplatsen. Lagen måste bättre se till att skydda dem som utsätts för olämplig behandling.
Goda nyheter. Efter årtionden av satsningar och förebyggande arbete har andelen elever som upplevt mobbning i skolan börjat minska. Det här framgick förra hösten då Institutet för hälsa och välfärd publicerade resultaten av enkäten om skolhälsa, som görs vartannat år.
Fortfarande är det ändå ett problem och redan en mobbad är en för mycket. Men att siffrorna äntligen svänger är ett bevis på att hårt och envist arbete kan bära frukt. Varför kan vi inte tillämpa samma metoder och engagemang för att förebygga mobbning också i vuxenvärlden?
Då jag i augusti i fjol skrev om mobbning på arbetsplatsen blev det sorgligt tydligt hur vanligt det är. Siffrorna berättar inte ens närapå hela sanningen. Aldrig har jag fått så mycket respons på något jag skrivit om som då. En del läsare ringde mig och en del skrev e-post och berättade om egna erfarenheter. För många var det första gången som de talade ut om det.
Jag uppmuntrade till att skriva insändare och starta en diskussion, men till och med anonymt finns det en oöverkomligt hög tröskel när det gäller att tala om mobbning. Därför går det inte att blunda för mörkertalet och lita på statistiken. Men även om man bara ser till statistiken är läget långt ifrån okej. Finland hör till de länder där mobbning på arbetsplatsen förekommer mest.
Varför säger man inte att man blir mobbad på jobbet?
Det finns många orsaker. Den mobbade känner ofta skam och rädsla, precis som en mobbad i skolvärlden. Mobbning antar förbluffande lika former oavsett i vilken åldersgrupp den sker. För artikeln Finland toppar mobbningen i EU (Hbl 7.8.2013) intervjuade jag flera anställda på en frisörsalong i centrum av Helsingfors som i åratal blivit mobbade av sin chef. Situationen kunde ha varit tagen från en högstadieskola: mobbaren (chefen), hans lakejer (personerna som stöder mobbarens beteende och står i dennes gunst), de mobbade och en mängd andra som är statister. Statisterna ser situationen men ingriper inte av rädsla för att själva bli offer.
I arbetslivet tillkommer också stressen över jobbframtiden som hinder för att tala ut. Man är rädd att mobbningen blir värre. Rädslan är befogad. Då man stått på sig har behandlingen ofta blivit ännu värre när mobbaren insett att offret inte har makt att påverka situationen. Så länge det inte är fråga om bevisad fysisk misshandel verkar det vara svårt att få hjälp, trots att man skulle ha tillgång till arbetarskydd och jurister via sitt fackförbund.
Har man gjort en anmälan till arbetarskyddet och får sparken är anmälan inte längre i kraft. Detta trots att arbetarskyddet ansett att en anmälan kräver en utredning. Detta trots att andra som fortfarande arbetar på arbetsplatsen också har undertecknat anmälan. Detta trots att sparken också kan vara ett sätt att mobba.
Varför säger man då inte upp sig? Här ligger den största bristen i lagstiftningen och arbetarskyddet. Har man själv "orsakat sin arbetslöshet", det vill säga sagt upp sig, sätts man i en tre månaders karantän innan man får arbetslöshetsunderstöd. Många sitter därför i en väldigt utsatt position.
Är man till exempel ensamförsörjande förälder har man kanske inte möjligheten att klara sig tre månader utan inkomster. Säger man upp sig känner många också att de på sätt och vis ger upp och tillåter att terrorn fortsätter.
Och nej, den finlandssvenska ankdammen är inte en mobbningsfri zon. Av läsarnas berättelser att döma kan den tvärtom vara ännu mer problematisk. Kretsarna är små och mobbarens inflytande kan sträcka sig över arbetsplatsgränserna. Rykten och smutskastning kan förfölja en till nästa jobb. Ju högre upp i hierarkin mobbaren sitter, desto större nätverk har denna som skydd.
Frapperande är också hur vanligt mobbning tycks vara inom offentliga institutioner. Inte heller på de statliga arbetsplatserna kommer man undan mobbning.
Många påminde om att också en chef eller förman kan bli utsatt för osakligt bemötande. Visst är även det en svår sits. Man kan inte avskeda en mobbande anställd utan en godtagbar anledning.
Att behandla en annan människa på ett sätt som gör hennes tillvaro tung eller otrygg är aldrig okej. Men ännu värre blir det då den som mobbar sitter högre upp i arbetshierarkin än man själv. För faktum är att helt andra spelregler råder då, och speciellt som ung och oerfaren kanske man inte ens vet vilka rättigheter man har.
I dagens smarttelefonvärld har allt fler börjat utnyttja mobilens videokameror för att samla bevismaterial. Men inte ens det är en garanti för att få slut på det.
Även om en mobbande arbetsgivare skulle bli fast för sitt beteende och dömd är det fritt fram att fortsätta med beteendet. En chef får inte näringsförbud för mobbning utan kommer undan gång på gång medan de mobbade kan få psykiska men för livet.
Välfärdssamhället misslyckas grovt på den här punkten att skydda den svagare parten. Dags att starta en antimobbningsoffensiv? Ger det resultat i våra skolor finns det hopp att det gör det också i arbetslivet.