Opinion: Nyårslöften som aldrig blir till
Träna regelbundet och inleda jakten på den försvunna midjan, äta hälsosammare och dricka mindre vin, blir mer sparsam och mindre slösaktig... Nyårslöften som känns igen? Men jag har dessutom en lista på nyårslöften som jag gärna hade sett att min hemstad Helsingfors hade gett och infriat.
• Danspaviljongen. Här låg alla tiders chans till succé som på en bricka. En danspaviljong mitt i gyttret av hela det folkmyller som uppstår kring varuhus, jobb, järnvägstation, hotell och finkultur. Men den chansen sumpade Helsingfors när man motade lyftkransföretagaren Pekka Niska i grind. Pekka Niska ville bygga - och betala - för en danspaviljong vid Tölöviken. Han älskar nämligen att dansa, fox och tango, till smäktande toner av ett dansband, och den glädjen ville han dela med sig. Men dans på dansbana är kanske alltför folkligt och lättsinnigt för att få rum på en så värdefull plats.
• Tölöviken. I stället randas ett Tölöviken med en räcka "värdefulla" hus som tronar upp längs bangården, den ena byggnaden massivare och tristare än den andra. Som den svenske arkitekten Ola Andersson sade i Hbl för ett par år sedan: egentligen skulle man kunna befinna sig i vilket anonymt kontorslandskap som helst, inte på ett av Helsingfors mest värdefulla områden. Mest tycker jag att UPM ska skämmas för att flaggskeppet inom träindustrin inte byggde ett flaggskepp i TRÄ.
• Drumsö vattentorn. Stadsdelens stolta landmärke som inte kan stå kvar för att det är farligt för omgivningen. Men handen på hjärtat stadsbyråkrater, vem brydde sig inte och vem lät byggnaden stå och förfalla år efter år? Så många år att vattentornet är i eländigt skick. Lite som det gamla kaféet på Sandudds badstrand, men där räddade envisa aktivister huset, som för all del kanske inte är någon pärla men ändå ett stycke helsingforsisk historia.
• Lappvikens sjukhus. Och igen går skammen på torra land, förfallet får fortsätta år efter år och småningom förmultnar alla argument för att bevara den unika helheten. Man behöver inte renovera sjukhuset för många miljoner och till döds, till tipptoppskick med supereffektiv luftventilering och tredubbla fönsterglas. Det finns faktiskt kreativitet och verksamheter som inte behöver väggar och tak sterila som sjukhus. Här ligger dessutom en idyll och oas till park, grönskande och vid vatten. Ta modell av Rosendals trädgård i Stockholm! Där kan man njuta av bokstavligen närodlad sallad och bröd från eget bageri. Lappvikens gamla tvätteri i rödtegel, där förfallet är ännu allvarligare, är som gjort för kafé och krog!
• Trafikkultur. Fast begreppet kultur är att ta i för en sådan existerar inte i Helsingfors. Det här gäller alla parter i trafiken och den gemensamma nämnaren är den aggressiva inställningen till andra, och övertygelsen om att just jag alltid har rätt. Hur klarar Amsterdam det. eller Köpenhamn eller Stockholm för att nämna några urbana orter med solklara gränser i trafiken. Helsingfors kunde försöka främja en trafikkultur som utgår från majoriteten, från fotgängarna och cyklisterna. När man bygger nya cykelvägar ska man ta körfil av bilisterna, inte trottoar av fotgängarna. Och bilisterna ska lära sig använda matartrafik - förutsatt förstås att den görs effektiv!
• Gågator. Hur är det förresten möjligt att de små butikerna, kaféerna och krogarna på gågatorna i andra europeiska städer fungerar utan att en oavbruten ström av bilar som har ärende än hos den ena än den andra?
• Tätare stadsstruktur. Kartan över Helsingfors är som en dagbok över många underligheter, som att man fortsättningsvis envisas med att bygga kluster av nya bostadshus in the middle of nowhere, alltså mitt i skogen eller på åkern. I stället för att fylla i kilar och tomrum mellan gamla stadsdelar. Jag menar inte att Centralparken ska bli bostadsområde, eller Vårdö eller Björkholmen, men det finns plättar här och där som är mer eller mindre impediment, och så kunde man gärna lätta på bestämmelserna för att bygga på vinden. Hos oss får vindsboende ha fönster och balkonger bara mot det inre av kvarteret, så att ingenting syns. Stick i stäv med den av alla arkitekter omhuldade principen om en enhetlig taklinje hävdar jag ändå att det ser hemtrevligt ut med fönstersmygar och små balkonger mitt i svarta eller röda plåttak.