Du ser aldrig samma sjö två gånger
Scener från Loppis, Egentliga Tavastland, en fredag i november.
Sami kollar sin mobil. Han böjer sig över bussätet framför och hojtar:
– Henkka! Hej vittu Henkka!
Den gängliga, mörkhåriga killen som halvligger i bänken framför tar ut Ipodens lur ur vänstra örat, tittar upp mot Samis flinande ansikte där några enstaka finnar lyser fram, och svarar släpigt:
– Nå va?
– Har du hört vad Pete gjort? Han fick ju körkort just.
– Ja?
– Nå nu har jappen gasat hela vägen från Loppis till Tervakoski med handbromsen på. Kolla, motorn ryker som en turkisk jävla eukalyptusbastu.
Sami visar en bild på mobilen för Henkka.
– Hah. Där ser man. Han skulle hållit sig till sin traktor bara. Han skjutsade mig i den i går.
– Hähä. Men hej, har din broidi skaffat kalja åt oss för i kväll? undrar Sami.
– Int ännu.
– Va? Varför inte det? Jag gav ju pengarna till honom för flera dagar sedan.
– Du gav fyra euro för lite. Men han fixar nog keissin bara du betalar tillbaks.
– Nå ok. Kom sen med kaljan till oss på kvällen så spelar vi NHL medan vi grundar.
-
Egentligen var det aldrig meningen att texten intill skulle gå i tryck. Den kom till av slump: under en kurs i reportageskrivande skulle deltagarna kasta varsin nål på en karta, åka till det ställe där nålen landade och skriva ett reportage från orten.
Min nål landade i sjön Ojajärvi i staden Loppis i närheten av Riihimäki. Jag hade inga förväntningar alls inför uppdraget och ingen plan på hur jag skulle utföra det. Men det skulle visa sig att de mest osannolika berättelser och repliker låg alldeles under ytan. Kanske berodde det också på att man kunde kasta av sig journalistrollens något besvärande brådska och verkligen lyssna på vad folk berättade.
Avsikten med den här texten är absolut inte att driva gäck med orten eller dess invånare. Tvärtom känner jag mig tursam och privilegierad för att så många tog sig tid att prata med en desorienterad och osäker helsingforsare ute på diffust uppdrag.
En del av personerna i texten heter egentligen någonting annat. Deras kommentarer har jag försökt återge såsom jag kommer ihåg dem i efterhand. Till slut blev texten ändå snarare än novell än ett reportage.
En annan besökare i Loppis skulle lägga märke till helt andra detaljer än dem jag fäste mig vid.
Bussen från Riihimäki svänger till höger vid en vägskylt som visar att det är 10 kilometer kvar till Loppis. Potatisåkrarna breder ut sig, nakna och brunsvarta i duggregnet.
Jag tar mod till mig och frågar de två gymnasiekillarna på andra sidan bussens korridor vad man gör i Loppis en fredagskväll. Sami tittar nyfiket åt mitt håll. Det gör också alla andra passagerare i bussen. Elva par ögon stirrar stint på mig.
– Man gör ingenting. Man grundar och sedan sticker man vidare till Riihimäki, säger Sami kort.
– Vadå, vad har du nånsin åstadkommit i Riihimäki? replikerar Henkka.
– Jag ska in på Starlight i kväll.
– Du har ju redan försökt tre gånger.
– Jag har nya papper och ny frisyr. Den här gången. Du kommer också. Jag hörde att Miia är på väg.
Sami vänder sig på nytt till mig.
– Vi tar säkert sista bussen från Loppis. Du kan ta samma om du ska tillbaka till Helsingfors via Riihimäki.
Henkka och Sami stiger av bussen vid en vägkrök nära byn Launonen. Klockan närmar sig ett och nu är det bara en hållplats kvar till Loppis kyrkby.
"Innevånarne i Loppis socken äro långsamma, lata och oförstående i alla sina sysslor, utom då de framställa sädesbrännvin som de dricka i rikliga mängder. [...] Men kommer en främling till byn, då gå befolkningen man ur huse för att möta honom."
Orden är skrivna av kapten Magnus Wilhelm von Törne, som tillbringade sina sista levnadsår på Kormu gård i Loppis i slutet av 1790-talet. Där skulle han också gifta sig, men på grund av en svår reumatism som han ådrog sig i fängelset efter att ha dömts för delaktighet i Anjalamännens konspiration mot Gustav III blev det ingenting av von Törnes bröllopsplaner. I stället ägnade han en stor del av sin tid åt att göra topografiska och antropologiska observationer i socknen, som då hade 2 500 invånare.
I Loppis centrum, mer än 200 år senare, är invånarantalet över tre gånger större, men det är ingen som kommer för att se vad jag är för en främling. Bara en fasan kacklar i buskagen. Landsvägen löper rakt genom Loppis, och på andra sidan busstationen står en S-Market, ett apotek och en bank. På en kulle ovanför tronar en enorm kyrka i rött tegel. Jag upptäcker också baren Time som säljer ett stop Karhu för 4,50 euro. Men det är inte riktigt dags för det ännu.
I stället styr jag stegen mot biblioteket, en låg, mörk byggnad, för att pröva ett påstående. Det finns de som hävdar att Aleksis Kivis sju bröder i själva verket talar Loppisdialekt och att hela den finskspråkiga romankonsten därmed har sin upprinnelse här i trakten. Bibliotekarie Pirjo Mäkelä, en fyrtioårig dam i vinröd tröja, blir glad över min fråga.
– Ja, i Loppisrummet har vi en massa material om det där. Själv vet jag inte så noga, jag flyttade härifrån för femton år sedan. Men ta en titt om du vill.
Pirjo kliver upp på en stege och plockar ner en låda med etiketten "Kivi Aleksis och Loppis". Lådan är full av tidningsurklipp. Jag registrerar att några lokalhistoriker i Loppis grälat med sina kolleger i Nurmijärvi om Aleksis Kivis språkliga arv, men någon konsensus verkar man inte ha nått.
Innan Pirjo går tillbaka till kundbetjäningen sticker hon till mig det senaste numret av lokaltidningen Lopen Lehti. Där läser jag att någon just vunnit huvudvinsten på Lotto, 1,4 miljoner euro, på en kupong som lämnats in i Loppis R-kiosk.
Snett framför mig sitter en man och bläddrar i Helsingin Sanomat. Jag hälsar och frågar om han vet vem som kammat hem lottovinsten.
– Ja, inte är det jag i alla fall, fast jag fyller i kupongen i kiosken varje vecka.
Det är först när mannen vänder sig om som jag känner spritlukten strömma emot mig. Han plirar mot mig under buskiga ögonbryn.
– Jag hör att du är svenskspråkig. Du är från Sverige?
– Haha, nej, så kanske det låter, men jag är från Helsingfors. Jag skulle gärna se sjön Ojajärvi, är det långt dit?
– Jo sidu här är vi ett riktigt skogsfolk fortfarande. Inte som ni i Stockholm. Ni är bra folk, men inte skogsfolk.
– Ja, men jag är inte från Stockholm.
– Vi var i alla fall bättre på att bränna tjära än ni är i Stockholm. Fy fan vad vi brände tjära, säger mannen och skrattar i skägget. Han blinkar åt mig och traskar i väg.
Först nu lägger jag märke till en smal, medelålders man i svart läderrock och glasögon som iakttar mig bakom en tidning, samma nummer av Lopen Lehti som jag själv läser. När jag en stund senare reser mig för att gå stiger han upp till hälften, tvekar, sätter sig igen, men ändrar sig plötsligt och kommer raskt fram till mig och harklar sig.
– Jag hörde dig prata om Ojajärvi, och jag kan bara inte låta tillfället passera. Du ville se sjön? Det är så att jag äger en gård vid sjön. Jag ska åka ditåt nu, vill du följa med?
– Ja ... ja men visst, gärna det. Tack ska du ha.
– Sidu det är sådana här slumpmässiga händelser man inte får låta gå ens näsa förbi, sedan grämer man sig i sju veckor. Jag heter Jari Wilska, min bil står där ute.
Jag uppger mitt namn och förklarar så gott jag kan för Jari vad jag gör här. Han skrattar vänligt och fortsätter tala om slumpen.
Jari rattar sin orangefärgade skåpbil längs en lerig grusväg som leder mot Ojajärvi. En tät, grå och dimmig snårskog av kala björkar och videbuskar kantar vägen. Efter ett tag öppnar sig skogen och Jari pekar ut över en åker som ser ut att ligga i träda.
– Här börjar mina marker.
– Brukar du själv jorden?
– Nej du, inte med mina axlar och min rygg. Så går det när man jobbat för Alko i 35 år.
– Dessutom, fortsätter Jari, vem ids hålla på med lantbruk med alla EU-bestämmelser som finns.
– Hur menar du?
– Fan heller ska man vara tvungen att lyssna på byråkrater som säger hur man ska bruka sin egen jord. Jag som är utbildad agronom och allt.
– Men du köpte ändå marken?
– Det är min mammas släkts marker, jag ville köpa dem tillbaka. Som ung hjälpte jag till på gården varje sommar. Då var det ofta dans vid sjön. Vi är alldeles snart där.
Ojajärvis silvergrå yta avtecknar sig mellan träden. Den byiga vinden piskar upp överraskande stora vågtoppar på vattnet.
– Ojajärvi är en av Finlands renaste sjöar. Nog slår det Helsingforsvattnet alltid, säger Jari.
Stranden är grund, vattnet klart. Jag böjer mig ner, kupar höger hand och smuttar på det kalla vattnet. Det smakar friskt, som av fuktig mossa.
– Jag har alltid gillat att stå och titta ut över Ojajärvi, säger Jari, nu i allvarsam ton. Du ser aldrig samma sjö två gånger. Varje ögonblick är det nya vågor, molnen byter ständigt skepnad. Lite så är det också med Loppis. Man kan tro att dagarna är likadana här, men det är de inte. Du ser vågen som träffar den där stenen? Samma våg träffar aldrig samma sten på nytt. Tänk dig vilken slump det är att du råkade se den.
Resonemanget överraskar mig, men inte på ett negativt sätt. Plötsligt avbryter Jari sin tankegång och pekar upp mot en ålderstigen, lutande björk vid sjöstranden.
– I det där trädet såg en flicka från byn två flygekorrar knulla. Det är bara då man ser dem, flygekorrarna. De för så mycket oväsen när de knullar.
– Jaha ...
– Jo, och så anmälde hon förstås det till en naturskyddsförening. Nu får ingen sälja eller avverka skog här längre, fast det finns hur mycket träd som helst. Jag tycker också om flygekorrar, men det finns ju så mycket träd att de borde räcka för alla.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga och väljer att hålla tyst. Jari Wilska tittar tillbaka ut över den blygrå sjön. Vinden friskar i, råkylan smyger sig genom kläderna. Efter en stund säger Jari:
– Vill du se länsmans gamla hus? Det ligger här nära. Ari bor där nu för tiden.
– Vem är Ari?
– Han gör specialeffekter till filmer och reklamer. Han har köpt rekvisita i dag, men borde vara tillbaka nu.
Länsmans hus, en ljusblå villa i två våningar, ligger på en kulle som överblickar Jari Wilskas marker. Fler potatisåkrar skymtar längre bort. I sin färggranna Beskrifning öfver Loppis socken noterade kapten von Törne bland annat att den leriga jorden i Loppis skulle lämpa sig utmärkt för potatisodling i framtiden. Jag visar beskrivningen för Jari.
– Haha, jaså, du har läst von Törnes berättelser? Nå, på en punkt var han framsynt: Loppis potatis är känd över hela landet. Så känd att potatisodlare från andra orter skriver Loppis på sina säckar. Annars är det ju gräslig text han skriver om Loppisborna.
Utanför länsmans hus står en ung, kraftig man med svart bockskägg och lastar grejer från ett flak tillsammans med en kamrat som har fyra piercingar i ansiktet och håret bortrakat på ena sidan. Ari, mannen med bockskägget, berättar att de ska spela in effekter i villan hela veckoslutet.
– Vilken sorts effekter? frågar jag.
– Spyor och diarré.
– Förlåt?
– Diarré. Spyor. Vi måste ha flera minuter av nonstop-spyende på film före måndag.
Aris piercade kamrat säger ingenting. Han har bråttom att bära Fantaflaskor, öl och konserver upp till villan.
En fasan kacklar till bakom Aris uthus.
– Här tycks finnas mycket fasaner, säger jag.
– Nå jo! De inplanterades så att herrarna skulle ha något lätt att skjuta på. 15 000 fasaner. Till och med svenska kungen har varit här och jagat fasan. Men de sköt väl cirka fem stycken och resten springer omkring.
Tillbaka i kyrkbyn tar jag avsked av Jari, som har ärenden att sköta i Tavastehus, och ser mig om efter ett ställe att äta på. Dörren till ett lunchkafé står öppen, men när jag stiger in meddelar kaféägaren Terhi Tanninen att det är stängt.
– Men du kan få en bit lingonkaka om du vill, jag har bakat massor till veteranernas höstmöte. De kommer just, därför stänger jag tidigare för de vanliga kunderna.
– Tror du jag kan stanna och följa med mötet?
– Du får kolla med ordförande.
En och en dyker de upp, sammanlagt närmare 20 kvinnor och män, alla i god tid till höstmötet. Men de flesta verkar betydligt yngre än krigsgenerationen.
– Klart du kan stanna, säger ordföranden Antti Koskimäki, och tar min utsträckta hand i ett fast grepp.
Koskimäki har grånade tinningar, men är minst 20 år yngre än jag hade väntat mig.
– Jag är den andra ordföranden för Loppis krigsveteraner som inte själv var med i kriget. Det är ett hedersuppdrag, min far sårades under vinterkriget. Men vi har en riktig veteran här i dag, Olavi Kanerva. Gå och prata med honom du, han blir glad.
Koskimäki visar försynt på en krum, gråhårig gestalt med pigga ögon som rör om med plastsked i en rutig kaffekopp av papp.
Jag presenterar mig, men har plötsligt ingen aning om hur jag ska fortsätta. Lite forcerat får jag fram:
– Antti berättar att du var vid fronten.
– Så var det ju nog.
Jag känner mig fullständigt tafatt, hittar inte på någonting att säga. Lyckligtvis fortsätter Olavi Kanerva:
– Jag fyllde just 90 och jag börjar höra till de yngre. Det är mest Ilvonen och jag som fortfarande är aktiva.
– Är Ilvonen på väg?
– Nej, nej ... inte i dag. Men han var med i simhallen i somras.
Transporterna till simhallen har blivit dyrare konstaterar föreningens skattmästare när mötet börjar. Jultidningen går inte riktigt åt som förr, och rehabiliteringsinstruktören har börjat ta högre arvoden trots att deltagarna i gymnastiken minskat.
En äldre kvinna som heter Siiri kommer plötsligt fram till mig. Hon klappar mig på axeln och säger att det är så roligt med lite återväxt trots allt. Jag förstår ingenting.
– Det är din ribbstickade tröja, viskar Antti Koskimäki. Siiri tror att du är militär.
Mötet går vidare, det är mer än tio punkter kvar på listan. Men jag får en känsla av att det är dags för mig att göra sorti. Jag vill inte störa och vill inte heller att Siiri ska få reda på hur det egentligen är ställt med min militära bakgrund.
– Om du går, ta dig i så fall en titt på statyn över Yrjö-Koskinen, säger Koskimäki. Han står framför kyrkan. Han köpte en av herrgårdarna här, det var under språkstridens tider. Tillsammans med släkten Paloheimo ville han göra Loppis till en fennomansk bastion.
Uppe vid kyrkan står mycket riktigt Yrjö Sakari Yrjö-Koskinens byst. Inga spår av skrattgropar syns i det solenna, regnvåta stenansiktet som tittar ut mot landsvägen. Ytterligare en fasan flyger upp bakom en gravsten.
Det mörknar snabbt nu, duggregnet faller stillsamt, men ihärdigt. På andra sidan vägen lockar baren Time med sin gyllene Karhu-reklam, den enda baren i Loppis. "Karaoke i kväll", står det på en skylt utanför. Jag bestämmer mig för att det är dags för sista etappen.
Jag stiger in i baren, men jag måste ha kommit för tidigt. En låt av Åbobandet The Crash hörs lågmält i högtalarna, det stora dansgolvet är tomt och borta vid bardisken står en enda kund. Han bär en nedstänkt, gulaktig arbetsoverall och har kraftig skäggstubb. Ljusbruna lockar sticker fram under hans svarta mössa. Han tuggar frenetiskt på snöret till munkjackan under overallen medan han pratar med bartendern. Hon är ung, högst 25. Hennes hår är långt och mörkt, hon bär en svart tröja och ett Bon Jovi-smycke runt halsen.
Jag går fram till bardisken, beställer en öl och försöker inleda en diskussion. Det lyckas över förväntan, kanske för att mannen vid disken redan är på sin sjätte öl. Jag får veta att han kallas Junnu, jobbar på det lokala sågverket sedan 15 år, och just precis fått sin månadslön.
– Ja vad trodde du, det är ju därför jag står i baren.
Jag har tur – Junnu vill tala ishockey. Diskussionen glider in på de olympiska spelen i Turin 2006 där Finland fick silver.
– Det säger jag bara – är det någon turnering Finland borde ha vunnit så är det den. Allt klaffade. Ända fram till finalen förstås, säger Junnu.
Rösten är lite grötig, men han anstränger sig för att dölja det.
– Saku Koivu var i sin bästa ålder, nickar jag.
– Ja, och Selänne. Jäklar, gubben spelar fortfarande. Jag är precis lika gammal som Teemu. 43. Jag spelade också hockey. Jag kunde ha varit i NHL. Eller åtminstone i HIFK. Men det var så långt till ishallen.
Junnu stirrar ut i luften en stund och försvinner sedan till toaletten.
Jag vänder mig till bartendern, Meeri, som berättar att hon just blivit delägare i baren. Hon driver den tillsammans med sin styvfar.
– Men det här är bara en mellanetapp, säger hon.
– Vadå, klart du stannar här, säger Junnu, som hört de sista orden på väg ut från toaletten.
– Junnu, om den rätta kommer förbi kanske jag flyger härifrån som ett spjut, säger Meeri.
– Varför det? Här är fridfullt på vintern och lagom livligt på sommaren. Vart sku du åka?
– Är det alltid fridfullt I Loppis? frågar jag.
– För det mesta. Men så hade vi ju mordet på paret Heino. Det är väl över tio år sedan nu. De som gjorde det var bara tonåringar, men de styckade kropparna och packade in delarna i hockeyväskor, säger Meeri.
– Det var ett beställningsjobb. Det kom från högre ort, säger Junnu tvärsäkert.
– Du vet väl ingenting om det, skrattar Meeri.
– Det kom högt ifrån, det är allt jag kan säga, säger Junnu och tar en djup klunk.
Plötsligt kommer två små flickor i rosa jackor inspringande genom ytterdörren. De kastar sig i Junnus famn, klättrar upp på hans axlar. Junnu bjuder flickorna på Coca-cola.
– Det här är Roosa och Elina, förklarar Meeri. De går i lågstadiet här i Loppis.
– De är inte mina barn, de bara klättrar på mig, inflikar Junnu.
– Känner du Junnu? Alla känner Junnu, säger Roosa till mig.
– Vad heter Junnu på riktigt? undrar jag.
– Ingenting. Han heter Junnu bara, säger Roosa, och ger Junnu en puss på den skäggiga kinden.
Flickorna dricker raskt ur sin Coca-cola och springer ut igen lika snabbt som de kom in.
Junnu börjar nu bli lite mer påstruken. Han är på sin sjunde öl, tonen blir förtroligare. Han böjer sig närmare, jag känner doften av kåda, träflis och svett, de varma öldunsterna slår mot mitt ansikte när han viskar och pekar ut genom fönstret.
– Min första stora kärlek träffade jag där, på andra sidan vägen.
– I S-Market?
– Ja, i S-Market. Hon var kassörska. Den första flickan jag gjorde gravid. Men hon måste ha gjort abort, för jag har inte fått några räkningar. Och ingen jurist har hört av sig. Eller nå, nog har myndigheter haft ärenden till mig, men då har de pratat om rattfylla. Jag som alltid kör så försiktigt.
Toni Wirtanens stämma hörs ur högtalaren, den fyller ut tystnaden som uppstått. Meeri höjer volymen ett par pinnhål.
Kun makeimman viinin antaa
Meidät juovuttaa uudestaan
Löydämmekö unten alta kadonneen tien?
– Det är Junnu som önskat låten. Apulanta. Han önskar alltid samma låtar säger Meeri och skrattar igen.
– Ja, vad är det för fel med det, utbrister Junnu. Vi dansar väl senare i kväll, Meeri? Vi kan lyssna på Sunrise Avenue. De är populära som fan i Tyskland.
– Klart vi dansar. Om du hålls på benen.
– Skulle inte jag hållas på benen? Voj Meeri, Meeri ...
Junnu beställer sin åttonde öl och vänder sig till mig på nytt.
– Jag sa ju till dig att Teemu Selänne är 43 år, som jag. En annan som var 43 var min far. Äldre blev han inte.
– Vad hände?
– Det spelar ingen roll längre. Han blev sjuk, sjuk i blodet. Det är fars dag i övermorgon. Men man kan inte stanna upp och fundera på sånt där. Vi kan väl prata mer om ishockey. Om Saku. Och Teemu. En kille från Loppis spelar i HPK:s ligalag, visste du det? Otto Paajanen heter han.
– Ska du ha en öl till? frågar Meeri mig, och blinkar. Man kan bli lite torr i strupen om man lyssnar på Junnu.
– Jag tänkte att jag skulle ta sista bussen till Riihimäki, säger jag. Jag träffade två killar på vägen hit, Sami och Henkka. De skulle ta samma buss och försöka komma in på en nattklubb. Jag vill gärna höra hur fredagskvällen artar sig för dem.
– Henkka? Äsch, de har redan fixat skjuts till Riihimäki. Jag tror det är Henkkas bror som kör. Stanna du bara och följ med när karaoken börjar. Det finns nog alltid någon som skjutsar eller bjuder på nattkvarter, säger Meeri.
Hon avböjer mitt försök att betala för ölen.
Litteratur: von Törne, Magnus W., 1990: Kuvaus Lopen pitäjästä 1790–1799, Lopen kunta, Loppi. Översatt från svenskan av Heikki Wuorenrinne. (Den svenskspråkiga originalversionen är för närvarande otillgänglig, översättningarna i texten är mina egna. )