I Rift Valley är bästa julklappen en majssäck
Efter år av för lite regn har matbristen i Rift Valley-dalen i norra Tanzania nästan blivit kronisk. Det vet Gottfrid och Ulla Stenroos som för tionde året i rad kör ut stora majssäckar till de små byarna i dalen. Bakom maten som delas ut finns vanliga ålänningar som år efter år samlar in medel för hjälpinsatsen i norra Tanzania.
Det är 35 grader varmt när Gottfrid Stenroos kryssar fram i det väglösa landskapet mellan törnbuskar, snår, raviner och baobabträd. Inte ett grönt strå finns att se. Längre bort, ute på slätterna där skogen tunnats ut, blåser vindarna upp enorma moln av damm som sedan lägger sig som ett brunt puder över landskapet.
Att så sker är normalt när det är torrtid. Det onormala är att regntiden blir allt kortare och att den på vissa håll uteblir helt och hållet, vilket gör att majsen och andra grödor torkar bort, vilket i sin tur orsakar svält.
– Här bodde de senast, säger Gottfrid då han kör ner i en sänka och upp på en liten kulle. Bakom träden skymtar några små gräshyddor där fem hadzabefamiljer just nu bor.
Hadzabefolket är ett av Afrikas få nomadfolk som fortfarande lever helt och hållet som jägare och samlare. De har aldrig tagit i en åkerhacka och anser att odlade grödor gör människan slö. Men också de är glada för 100-kilossäcken som lyfts ur landcruisern. Snabbt fördelas majsen rättvist till varje hushåll. Det är Moshi Isaa som öser upp majs-kornen. På frågan om det finns mat i skogen svarar han ja, men i nästa stund säger han att torkan gör marken hård, så de rötter man normalt äter går inte att gräva upp.
En av kvinnorna börjar genast grovkrossa majskornen med en sten och hennes väninna använder två stenar för att mala det krossade till mjöl.
Bodde fem år i bilen
I 27 år har Gottfrid och Ulla Stenroos arbetat i Tanzania med att ge sjukvård, bygga och undervisa. Med den ena handen bygger de skolor och ger utbildning och med den andra motar de svälten. Att det finns större behov än resurser är de vana vid, men den numera återkommande missväxten ger utmaningarna en allvarligare dimension.
– Man kan motverka fattigdom genom utbildning och genom att uppmuntra den potential som finns hos människor, men när flickorna och pojkarna svimmar av hunger på vägen till skolan så måste man först ge folket mat. När människan är hungrig försvinner kreativiteten och livslusten och det enda hon då säger är "Ge mig mat", säger Ulla Stenroos.
- Ulla och Gottfrid Stenroos
- Ålänningar som har arbetat i Tanzania sedan 1977.
- Bor i Dongobesh som ligger i Manyararegionen i norra Tanzania.
- Förestår ett utbildningscenter med gymnasium för flickor, vuxengymnasium, skola i sömnad och utbildning av församlingsledare.
- Utsända av frikyrkoförsamlingen Ordet på Åland.
- Besöker Åland två gånger per år.
- Alla medel som kommer in går till majs eller utbildning, medan hemförsamlingen står för all administration.
- 48 miljoner invånare.
- Över hälften av befolkningen är yngre än 18 år.
- Landet är till ytan tre gånger så stort som Finland
- Svår torka drabbade landet åren 2009, 2011 och 2012.
- 25–35 procent av Tanzanias befolkning beräknades vara undernärd 2011–2013.
- Nästan 40 procent av kvinnorna i Tanzania kan varken läsa eller skriva, vilket gör det svårt för dem att stå upp för sina rättigheter.
- Över 60 procent av alla aidssmittade ungdomar mellan 15 och 24 år är flickor. Utbildning är ett av de mest effektiva sätten att hindra spridningen av viruset.
- Den ekonomiska tillväxten har de senaste åren legat mellan 6 och 8 procent.
- Rift Valley: Ett geografiskt område i Östafrika som består av sänkor och stora sprickor och ingår i ett ännu större system av gravsänkor som sträcker sig 5 000 kilometer från Syrien till centrala Moçambique. Sänkornas bredd varierar mellan 30 och 100 kilometer och deras djup från några hundra meter till flera tusen meter.
- Källor: Allafrica, World Food Programme, www.afrika.ax, Indexmundi, Wikipedia
Det händer att skolor stänger på grund av svält och det är då som begäran om mathjälp kommer.
– Det är byordförandena som kommer med brev, eller så ringer de. Vi kör ut 2 000–5 000 säckar majs per år, säger Gottfrid.
Och ändå räcker det inte till.
– Det har hänt att när vi delat ut 600–700 säckar majs i en by så finns det fortfarande 500 familjer som blir utan. Ryktet om majsutdelningen sprider sig snabbt och en del familjer kommer långt ifrån. Där står de sedan och gråter och ber om hjälp när den sista majssäcken har gått åt. Då får vi bara helt enkelt gråta med dem som gråter, säger Gottfrid.
– Vi skulle behöva mycket, mycket mer för att hjälpa dem i den svåra situation de är i, men vi har inga lager och ingen framförhållning, vi ger vidare det vi får in. Vi gör det lilla vi kan, säger Ulla.
Det är 15 år sedan paret Stenroos började besöka Dongobesh som är ett samhälle uppe på en platå trettio kilometer söder om Rift Valley-dalen.
– Under fem år bodde vi mer eller mindre i bilen under våra turer ut till byarna. Vi såg hur folk började sin dag, hur de förde ut korna på bete och hur boskapen kom hem på kvällen. Vi lagade mat över öppen eld mellan tre stenar och åt med människorna i hyddorna. På det sättet lärde vi känna dem.
Under åren har Gottfrid byggt fem grundskolor i området. Skolorna har överlåtits till myndigheterna efterhand som de blivit färdiga, men byarna saknar resurser att driva skolorna på ett bra sätt då torkan berövar dem deras intäkter från jordbruket.
– De kan sakna det mest elementära som pennor och häften, och elever trängs i skolbänkarna eller sitter på golvet.
Satsar på flickorna
Numera bor Ulla och Gottfrid i Dongobesh där de kunnat bygga ett utbildningscenter.
– Myndigheterna stöder oss så mycket de kan. Vi fick en tomt på fyra hektar.
På området finns redan nu ett gymnasium med plats för 50 flickor och en skola för utbildning i sömnad. Samtidigt pågår ett bygge som snart ger lokaler för ett vuxengymnasium.
Satsningen på flickor är ingen slump. Det är byns styrande som vill prioritera flickorna.
– Flickorna stannar ofta hemma när pojkarna går till skolan därför att föräldrarna anser att flickor inte behöver utbildning. De ska stanna hemma och föda barn, och gärna så snabbt som möjligt. Giftermålet ger föräldrarna en hemgift i form av kor, ett slags pension för föräldrarna, förklarar Gottfrid.
Vem betalar då alla skolbyggen, majssäckar och skolbänkar?
– Vi annonserar en del hemma på Åland och folk vill vara med och satsa. Vi har också speciella julkort som utmanar mottagarna att ge en julklapp. Julkorten har gett många majssäckar och skolbänkar till folket här. Utan ålänningarna skulle ingen skola ha byggts och inga majssäckar delats ut, säger Ulla.
Med en mängd slutförda projekt i bagaget kunde man tänka att det nu räcker för paret Stenroos. Men Ulla och Gottfrid vill bygga fler hus för fattiga änkor och ge fler kvinnor möjlighet till eget företagande med hjälp av symaskiner och getter. Och det finns många byar i Manyararegionen som ännu saknar tillgång till rent vatten.
– De lokala myndigheterna har också begärt att vi ska bygga en hälsocentral med tre avdelningar för patienter. De vill ge oss ett åtta hektar stort område för ändamålet. En sådan hälsocentral skulle betjäna fler än hela Ålands befolkning, säger Gottfrid.
I kvällningen, när arbetsdagen borde vara över, kör vi upp mot det lilla huset där Stenroos bor. Vid grinden står en kvinna och väntar. När bilen stannar rinner tårarna redan nedför hennes kinder.
– Jag har ingen mat hemma till mina barn, och min man har stuckit, säger hon.
Hela hennes kroppshållning signalerar desperation. Hon är en av de människor i regionen som fallit igenom alla sociala skyddsnät. Kvar finns bara hoppet om att paret i det lilla huset uppe på kullen ska kunna hjälpa. Efter en stunds samtal får hon en slant.
Hoppet tänds i hennes ögon medan hon torkar tårarna. Hon tackar och vandrar sedan hemåt medan solen går ner över Rift Valley och Manyaraland.