Dra dit pepparn växer
Från vilka hörn av världen härstammar pepparkakskryddorna egentligen? Och hur ser själva växterna ut? Botaniska trädgårdens kryddstig i Helsingfors bjuder på en upptäcktsfärd genom en djungel av välbekanta julkryddor.
Ingefärans stjälkar reser sig nästan som en kvast, de knotiga jordstammarna ligger till hälften framkrafsade i mullen. Dess släkting kardemumman bildar ett frodigt buskage som ockuperar ett av hörnen i Botaniska trädgårdens växthus. I den tjocka, fuktiga luften stiger den sötaktiga doften från kardemummans avlånga blad upp i näsborrarna.
Kanelträdet som tronar en bit därifrån längs den markerade kryddstigen är av robustare virke och kan nå en höjd på över 20 meter. Det är barken som tas till vara när en av världens allra äldsta kryddor framställs.
– Barken måste tas från unga kanelplantor som har den starka aromen kvar. Doften sitter också i bladen, som kan användas för att smaksätta te och oljor, säger trädgårdsmästare Merja Pulkkinen och gnuggar två av bladen mellan tummen och fingertopparna.
Ett stort intag av kanelte lär enligt hörsägen kunna göra en passionerad älskare av vem som helst. Men hur stora portioner som krävs är det ingen som gett sig in på att utreda i detalj.
Krävande vanilj
Strax intill kanelträdets grönskiftande stam klättrar vaniljorkidéns tentakler målmedvetet mot taket.
Det lär ha varit en tolvårig slav på Madagaskar vid namn Edmond Albius som kring mitten av 1800-talet kom på ett sätt att pollinera vaniljorkidéns blommor för hand, med hjälp av en bambuflisa. Då kom vaniljproduktionen i gång i stor skala, med Madagaskar som epicentrum.
– Den manuella pollineringen fungerade bra, men var mycket arbetskrävande. I kombination med vaniljstängernas långa mognadstid trissade pollineringen upp priset på vaniljen. Tillsammans med saffran blev vanilj en av världens dyraste kryddor, berättar Merja Pulkkinen.
Stigen går vidare förbi en stursk dadelpalm till en av de få växter längs kryddpromenaden som inte har sitt ursprung i Afrika eller Sydostasien: kakaoträdet, med rötterna djupt i Amazonas regnskog. De ovala frukterna växer karakteristiskt direkt på stammen av trädet, som numera främst odlas i Västafrika.
– Vi gjorde nyligen ett försök att laga kakao till personalen på just det här trädets bönor. Brunt blev det visserligen, men lärdomen var nog att det behövs massor av socker för att naturlig kakao verkligen ska bli god, säger Pulkkinen.
Pepparn klättrar
Den indiska svartpepparn som gett maträtter sting i över 3 000 år slingrar sig improviserat kring en trädstam, medan den jamaicanska kryddpepparn mittemot vuxit sig till ett imponerande träd.
– Kryddpepparn – där har vi en krydda som kan användas till vad som helst. Det är inte i onödan den fått namnet "allspice" på engelska, säger Pulkkinen.
I ändan av stigen sträcker det lågvuxna myrraträdet sina spretiga grenar efter Kajsaniemis bleka vintersolstrålar utanför, som silas genom bananträdens och palmernas grenverk. Själva myrran består av en seg, aromatisk kåda som sipprar fram om man skär i barken.
– Myrran var viktig till exempel för egyptierna när de skulle mumifiera sina döda. Doften skyler nästan vad som helst, också ruttnande lik, säger Merja Pulkkinen.
I det här skedet kliver Botaniska trädgårdens intendent Leo Junikka in i växthuset. Han poängterar att våra nuvarande julkryddor fann sin väg till Norden tidigare än många tror.
– Den som tror att Finland släpade efter som vanligt har fel. Precis som vi nu har fryspizzor och hamburgare fanns de flesta av de här kryddorna redan på 1500-talet, tack vare Sidenvägen och lite senare genom de ostindiska kompanierna.
Men resorna var långa och vådliga, kryddornas pris därefter.
– Kryddornas värde kunde jämföras med silvrets. Länge var det bara lyxlirarna som hade råd, säger Junikka.
Botaniska trädgårdens kryddstig är öppen fram till den 6 januari.