Pukor och trumpeter inget för Mauno Koivisto
Sovjetimperiets sönderfall med Estlands självständighetskamp i släptåg var en svårhanterlig fråga för president Mauno Koivisto. Den naggade också den tidigare folkgunstlingens popularitet i kanterna. Oförskyllt, enligt en färsk doktorsavhandling.
Under Mauno Koivistos tolv år som president förändrades världen i allmänhet och Europa i synnerhet på ett avgörande sätt. Finland upplevde förändringarna extra starkt eftersom de följde på den inrikespolitiska stiltjen som rådde under största delen av president Urho Kekkonens 25 år vid makten.
Särskilt tumultartat var det i Finlands närhet under Koivistos andra period. Den sista sovjetledaren Michail Gorbatjovs reformvänlighet öppnade slussarna inte bara i Sovjetunionen utan i hela östblocket. Symbolen för förändringen blev rivandet av Berlinmuren.
President Koivisto hade ingen lätt uppgift i att lotsa Finland i ett läge då man inte visste hur det skulle gå med Sovjetimperiet. Han valde att uttala sig försiktigt beträffande utvecklingen i Moskva och vägrade att entusiastiskt heja på de baltiska ländernas självständighetssträvanden. Det här ledde till hård kritik av den tidigare så folkkäre presidenten.
Hård kritik
Att Finland bara en dryg vecka efter att Estland förklarat sig självständigt konstaterade att erkännandet av Estland från 1920 gäller igen och återknöt de diplomatiska förbindelserna fick inte särskilt stor uppmärksamhet. Det skedde nämligen inte med pukor och trumpeter och bilden av den finländske presidenten som inte stödde Estlands frihetskamp lika helhjärtat och högljutt som många andra statschefer har segt hängt kvar, inte minst i Estland.
Så sent som 2008 riktade den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves i nättidningen Uusi Suomi hård kritik mot Koivisto som enligt honom mitt under självständighetskampen hade sagt att det inte är förenligt med Finlands intressen att Estland blir självständigt.
Exakt så har Koivisto aldrig sagt. Några månader innan Estlands självständighetsförklaring konstaterade han däremot att Finland inte blandar sig i Sovjetunionens inre angelägenheter, att man de facto erkänt den sovjetiska annekteringen av Estland och att man naturligtvis håller fast vid alla internationella överenskommelser.
På senare tid har bilden av Koivistos handlande under de turbulenta åren nyanserats. Den estniska författaren och journalisten Kulle Raig berättar i boken Pitkä matka lähelle (2011) om hur esterna i själva verket fick omfattande stöd från Finland. Den officiella linjen kunde så länge Sovjetunionen ännu existerade verka kall och beräknande men Raig konstaterar att den estniska självständighetskampens förgrundsfigur Lennart Meri aldrig öppet kritiserade Finland eftersom han visste att hans egen verksamhet inte skulle ha varit möjlig utan Finlands och finländarnas hjälp.
Forskaren Heikki Rausmaa berättar i sin färska doktorsavhandling om Finlands och Estlands politiska relationer åren 1988–1991 ungefär samma historia som Raig. Avhandlingen har rubriken "Nog kan man i kulturens namn göra ganska mycket" och det är ett dokumenterat citat av Mauno Koivisto.
Hemlig hjälp
Enligt Rausmaa känner få till hur omfattande Finlands stöd till Estland var eftersom man höll det hemligt för att inte stöta sig med Sovjetunionen. Rausmaa menar att Koivisto rentav ansåg det vara Finlands moraliska skyldighet att stödja Estland. Enligt Rausmaa var Finlands bidrag till det estniska statsbygget större än något annat lands. Hjälpen koordinerades inte av Utrikesministeriet utan av Undervisningsministeriet och Tuglas-sällskapet. Detta för att betona att det handlade om opolitisk verksamhet.
Ett konkret exempel var det estniska utrikesministeriets informationsbyrå i Helsingfors. Verksamheten finansierades av finländska staten, men pengarna gick via Tuglas-sällskapet och officiellt var byrån Estlands kulturcentrum.
– Man hemlighöll hjälpen alltför väl och därför fick allmänheten bilden av ett Finland som förhåller sig kallsinnigt till Estlands självständighetssträvanden. Den här forskningen visar att bilden inte motsvarar verkligheten, skriver Rausmaa i presentationen av doktorsavhandlingen.
I Geo Stenius intervju (Hbl 3.3.2013) berättar Koivisto på sitt karaktäristiska sätt hur han själv upplevde det:
– När det gällde Baltikum var situationen mycket orolig och det var svårt att veta vad som egentligen försiggick. Vår linje var klar. Vi hade ju varit i två krig med Sovjetunionen och då till all lycka klarat oss något så när helskinnade. När sedan Sovjetunionen fick stora inre problem blev vår situation lättare.
– Jag var rädd att balterna skulle gå för långt men det visade sig att de var bättre informerade än jag. Vi reagerade ganska långsamt och intog en försiktig position, men egentligen följde vi den utrikespolitiska linje som hade grundlagts redan under tsartiden. Vi byggde på lagen utan att till exempel uppmuntras av terrorister och anarkister som verkade inom det ryska kejsardömet. Man försvarade den gamla svenska lagstiftningen, man var bunden till lagen.