Duras som dammig erotik
Att kliva in på Nationalteaterns Omapohja-scen är lite som att kliva in i en Indokinakliché. Persienner, moskitnät som en brudslöja över sängen, Terhi Suorlahtis karaktär i röd sidenmorgonrock, Mikko Pörhölä i vit kostym i kolonialstil.
Visst, författaren Marguerite Duras växte själv upp i Vietnam (dåvarande Franska Indokina), vilket också gett hennes kändaste roman Älskaren dess ramar.
Kuriton Company som nu sätter upp den mindre berömda kortromanen Dödssjukdomen från 1982 är en teatergrupp som särskilt fokuserar på musik och ljudmiljö i sina uppsättningar. I Nationalteaterns minsta scenrum får man till en teknisk skärpa i allt från rösternas spöklika ekoeffekter till vågornas skvalp och ljusets mönster.
I en kommentar i den svenska upplagan föreslår Marguerite Duras själv en naken kvinna på en säng ifall texten skulle sättas upp på en teaterscen. Mycket långt ifrån den bilden befinner sig inte regissören Eero-Tapio Vuoris vision. Den kvinnliga karaktären i sin röda spetsnegligé känns ofta som om hon kommit direkt ur en mjukporrparodi där hon åmar och kråmar sig i sängen. Hennes älskare är inte mycket bättre när han vrålar av desperation eller funderar på att strypa henne. Stereotypa bilder av manligt och kvinnligt frodas på scenen. En dammig erotik manifesteras, fylld av kopplingar mellan sex och våld.
Kvinnans kön beskrivs som "den svarta natten" och mannen vill ligga kvar "i hennes kropps boning". Den här gången har tidsresan inte varit så skonsam mot Duras text som ställvis blir ofrivilligt komisk.