Makten är ansiktslös och tandlös i Finland
Statsminister Jyrki Katainen är obestridlig etta i den politiska eliten. Hans makt över finländarnas vardag är ändå liten jämfört med vad en dunderblunder av en ekonomisk aktör på andra sidan jordklotet kan ha för konsekvenser.
Tv-reklamen för dejtningssajten Elitsinglar, Eliittikumppani i Finland, irriterar många. Enligt den lutherska moralen ska man ju inte tro sig vara något och framför allt inte inbilla sig att man hör till en elit bara för att man ser sig som "akademiker eller sofistikerad singel". Med de exkluderande orden definierar företaget som står bakom sajten sin målgrupp.
En del akademiker och sofistikerade singlar kan – beroende på hur man definierar begreppet – höra till något slags elit, men det som intresserar elitforskarna är framför allt hur man blir en del av den elit som har makten i samhället och hur eliten använder sin makt.
Det har sagts att eliten presenterar sig varje år på presidentens självständighetsmottagning, men faktum är att bara en del av gästerna där hör till makteliten. Ilkka Ruostetsaari, elitforskare på Tammerfors universitet, anser att cirka tusen personer hör till den finländska makteliten. Trots att den högsta makten enligt grundlagen utövas av den folkvalda riksdagen menar Ruostetsaari att bara en del av riksdagsledamöterna, bland dem talmännen och grupp- och utskottsordförandena, hör dit.
Andra som anses höra till makteliten är presidenten, ministrarna, partiordförandena och cheferna för storföretag, stora ämbetsverk, banker, intresseorganisationer, medier och högskolor.
Arja Alho, ex-riksdagsledamot och -minister, kommer i sin doktorsavhandling Silent Democracy, Noisy Media fram till att den finländska demokratin har drag av oligarki. Till den verkliga eliten hör betydligt färre än tusen eftersom det inom den politiska eliten finns en inre krets där de viktiga besluten fattas, menar hon. De folkvalda får veta att besluten redan har fattats och att man kan rösta antingen ja eller nej, beroende på om man hör till regeringsblocket eller till oppositionen. Inte ens som minister upplevde Alho att hon hade möjlighet att påverka diskussionsagendan i regeringen.
De klassiska elitteorierna intresserar inte Jussi Lähde, mannen som från det okända marscherade in på Martti Ahtisaaris kampanjbyrå och erbjöd sig göra en insats för att Ahtisaari skulle bli vald till president. Insatsen uppskattades och Lähde blev president Ahtisaaris presschef. Efter det har han vandrat vidare i maktens korridorer och betecknas i dag själv som en makthavare.
Det är främst ordens makt Lähde använder sig av och mestadels uttalar han sig om annat än sådant som direkt har att göra med hans nuvarande position som chefredaktör för tidningen Hevosurheilu. Ofta tangerar uttalandena maktfrågor.
I den färska boken om Björn Wahlroos avslöjas sittordningen på en celeber fest i augusti 2007 som ordnades då restaureringen av huvudbyggnaden på Wahlroos herrgård var klar. Att sittordningen lyfts fram som en dokumentation av vilka som hör till eliten ser Lähde som oanalytiskt.
– Författarna har i övrigt gjort ett gott jobb, men det här är närmast tragikomiskt. Frågan om vem som hör till makteliten i Finland är inte alls lika intressant som frågan om vem som utövar makt som berör finländarna. Och då handlar det om hur den makt som vårt politiska system utgår från flyr Finland, säger Lähde.
Bryssel bestämmer
Makten över finländarna utövas nu främst av globala aktörer och beslutsfattare i EU.
– De finländska beslutsfattarnas makt reduceras till makt över gummistämpeln, och medierna har misslyckats i sitt uppdrag att berätta om utvecklingen, om den makt Bryssel utövar. I och för sig är det väldigt svårt att komma åt det här.
Jussi Lähde pekar på det paradoxala i att gigantiska misstag som ekonomiska aktörer gjort utomlands har påverkat finländarnas vardag betydligt mer än beslut som finländska politiker fattat.
– I vårt politiska system uppfylls de klassiska kriterierna för vad som är en elit, men man kan fråga sig vad våra politiker kunde ha gjort för att finländarna inte skulle ha påverkats av den ekonomiska krisen.
Området som våra folkvalda politiker kan bestämma över har alltså krympt. Samtidigt har en förskjutning av den krympande makten skett inom det politiska systemet.
– Presidenten har förlorat en stor del av sin makt. Samtidigt har statsministerns stab fått allt mer makt. Många viktiga beslut fattas de facto av statsministern och hans stab. Statsminister Jyrki Katainen är nummer ett i den politiska eliten.
Nummer två är finansminister Jutta Urpilainen, ordförande för det andra stora regeringspartiet. De andra ministrarna, också de som är partiordförande, ställs enligt Lähde inför fullbordat faktum i de flesta viktiga frågor.
Också medierna är makthavare och Lähde ifrågasätter inte att de spelade en avgörande roll när minister Heidi Hautala tvingades avgå.
– Intressant är ändå varför det skedde så här. Det var felbedömningar i Hautalas kommunikationsstrategi som fällde henne, men hur skulle processen ha sett ut om medierna hade vetat mer om själva saken innan hon avgick?
Om makten över politiken har flytt utom räckhåll för finländarna har medierna, enligt Lähde, själva gett ifrån sig makt och då menar han makten att sätta agendan.
– Allt mer verkar man vilja försäkra sig om konsumenternas stöd för agendan. Avgörande för hur resurserna används är hur läsare, lyssnare och tittare reagerar. Om något som ett medium tagit upp väcker intresse och sprids i de sociala medierna börjar alla berätta om det och spinna vidare på ämnet, helt oberoende av hur viktigt ämnet är.
Hatet styr
Som exempel tar Lähde historien om "Tatu", 26, som i nättidningen Tuima.fi berättar hur han har satt i system att leva på socialbidrag. Berättelsen ledde till en syndaflod av fördömande kommentarer och snabbt följde medierna efter.
– Här gav medierna makten åt hatretoriken. Man lät hatretoriken bestämma agendan.
På samma sätt fungerar också många politiker, menar Lähde.
– Man vädrar varifrån det blåser. Det här populistiska fenomenet finns i alla partier och det är en alltför enkel förklaring att säga att det beror på att Timo Soini (Sannf).
Det handlar enligt Lähde om att ideologierna försvunnit.
– Det ses ju som så mycket lättare att säga vad man inte står för. Det är ett otrevligt drag i politiken att man inte strävar efter att lösa konflikter utan i stället berättar hur man förhåller sig negativt till andra.
Lähde ser med skräckblandade känslor fram emot EU-valet.
– Kommer valkampanjen att gå ut på att man inte berättar om sina egna tankar utan ägnar sig åt att vara mot andras?
Björn WahIroos brukar minsann berätta om sina tankar, men trots att han i likhet med andra medlemmar i den ekonomiska eliten, det vill säga storföretagens och de stora bankernas ledargarnityr, utövar ekonomisk makt är hans makt över åsikterna begränsad, menar Lähde.
– Jag har inte märkt att hans idéer skulle ha fått fotfäste här. Men han lyckas nog väcka diskussion.
I ekonomiskt besvärliga tider lånar den politiska eliten ofta den ekonomiska eliten sitt öra. Lähde är oroad över att företagsledarna inte riktigt hänger med i den globala utvecklingen.
– Miljön som företagen verkar i har blivit allt mer internationell men den erfarenhet företagsledarna bygger sina beslut på är skrämmande finländsk.