Alakoski går i egna fotspår
Verkligheten bakom Svinalängorna var inte de ställvis roliga situationer romanen beskriver. Den var fattig. Nu återvänder Susanna Alakoski till barndomen.
Susanna Alakoski hade nyligen fått sitt tredje barn, en astmasjuk baby vilket innebar att nattsömnen var obefintlig och sjukhusbesöken täta. Hennes föräldrar hade dött, brodern var narkoman och systern onåbar. När Alakoski en dag försökte ta igen sig på soffan mindes hon sin mamma. Ordet äiti kom för henne och mammas duktiga flicka klappade ihop.
"Människan måste få sörja på det språk hon kan säga mamma", skriver Alakoski i sin bok Oktober i Fattig-Sverige. Boken är en samling dagboksanteckningar där Alakoski kommenterar den skenande fattigdomen och hemlösheten i Sverige men den är också självbiografisk.
Susanna Alakoski har samlat på sig sjukjournaler, socialnämndens protokoll och polisförhör där sanningen om familjen Alakoskis liv i Ystad uppenbaras. Utdrag ur dem ingår i boken.
Bästsäljaren Svinalängorna som Alakoski skrev under sjukledigheten efter kollapsen var både fiktion och försköning av verkligheten.
Susanna Alakoski visste inte att familjen hade varit så fattig som det visade sig att den hade varit. Att ha pengar betyder allt, och ofantligt mycket mer än den som aldrig behövt reflektera över vad maten kostar, begriper.
– Den som är fattig väljer färs och second hand i stället för biff och HM. Man går i stället för att cykla och man åker utan biljett på tunnelbanan eftersom det inte finns pengar.
– Jag ser både rikedom och fattigdom som något som går i arv. Den som är rik ärver lägenhet och aktier, den som är fattig vet att inget finns att hämta utom ett tomt bankkonto.
Hungrig i avlagda plagg
Utdragen ur myndigheternas anteckningar är plågsam läsning om misshandel, självmordsförsök, alkoholism och ständig brist på pengar. Socialtjänsten skjuter till bidrag för att den tioåriga Susanna ska få åka på klassresa till Köpenhamn. Kläderna kommer från ett välgörenhetslager och hungern river ständigt i familjemedlemmarna.
Barnet Susanna bär hem en död torsk hon hittat i hamnen och den blir middag för två dagar. Hon stjäl gurka, lingonsylt, knäckebröd, smör och ost och när hon snattar korv från korvkiosken får hon beröm av sin pappa.
Vad ser du när du tänker på dig själv i 1970-talets Ystad?
– Jag ser ett barn som inte har den blekaste aning om vilka omständigheter hon lever under och det var tur det. Inget av de ord jag använder om mig själv i dag hade jag använt som barn.
Susanna Alakoskis föräldrar är begravda i Ystad. Där vilar även mormor Hilda som var så rädd för att graven skulle skändas på grund av hennes finska efternamn att det på gravstenen står bara förnamnet, Hilda.
Hade du kunnat skriva Oktober i Fattig-Sverige ifall dina föräldrar hade levt?
– Mamma hade förstått värdet av berättelsen, hon läste böcker och var en intelligent kvinna. Pappa hade blivit jättearg men det hade gått över.
Socialvård blev fattigvård
Susanna Alakoski var 14 när hon flyttade hemifrån. Det blev några oroliga tonår innan hon landade. Hon är utbildad socionom från Socialhögskolan och lever i dag ett medelklassliv med man och barn. Men insikten om hur det kunde ha gått glömmer hon inte.
– Jag hade tur och det tänker jag på dagligen.
– Hade jag varit ung i dag hade jag inte haft en chans. Min familj hade blivit vräkt.
Att motarbeta fattigdom och hemlöshet är socialpolitik. Men i dag råder fattigvård, inte socialvård, påpekar Alakoski.
– Jag växte upp under en tid när vi hade socialvård och jag såg inte en enda familj som vräktes. Nu har vi hoppat tillbaka till Vilhelm Mobergs och Utvandrarnas dagar.
Vad har jag att tjäna på om fattigdomen minskar? undrade en dam som Susanna Alakoski mötte under en föreläsningsturné.
– Du kanske slipper bli våldtagen, svarade Alakoski.
– Ju färre fattiga desto tryggare och snällare blir vårt samhälle. Fattigdom står för hot, våld och desperation.
Susanna Alakoski uppträder på Hufvudstadsbladets scen i morgon, söndag, kl. 12. I dag lördag uppträder hon på Edith Södergran-scenen kl. 16.30.