Fri efter 30 år – men morden blir aldrig sonade
I nästan 30 år satt Annika Östberg i amerikanskt fängelse, dömd för dubbelmord. I dag är hon fri, hemma i Sverige och aktuell med sin andra bok. Men brotten kan aldrig sonas, säger hon. Och mardrömmarna finns kvar.
STOCKHOLM – Faktum är att jag var där när två personer miste livet. Jag satte i gång händelseförloppet. Jag gick därifrån, det gjorde inte de. Det är något som jag lever med för alltid.
Annika Östberg har varit med om att mörda två människor, det hymlar hon inte med. Det var visserligen hennes pojkvän Bob Cox som höll i pistolen de där ödesdigra dagarna i april 1981, men Östberg ansågs av domstolen lika skyldig som pojkvännen och dömdes för dubbelmord.
Morden var slutet på flera år av kriminalitet i Annika Östbergs liv och det var också slutet på ett liv i frihet för decennier framöver. Det dröjde 28 år, ända till 2009, innan hon flögs till Sverige för att vänja sig vid ett liv i frihet.
Flytten blev av efter åratal av kampanjer i Sverige med målet att få Östberg hem, kampanjer som ibland fick kritik för att skönmåla hennes andel i morden. Också svensk press fick ris för sitt sätt att måla upp Östberg som ett offer. Och i USA protesterade många mot att hon flyttades till Sverige.
Själv bortförklarar Annika Östberg ingenting när hon berättar om morden för Hbl.
– Jag har aldrig sagt att jag var oskyldig. Tvärtom. Jag tog allt på mig. Det faktum att det var någon annan som höll i pistolen har minimal betydelse för mig.
Det första mordoffret var en restaurangägare och det andra en polisman som stannat till när Östberg och pojkvännen hade åkt vilse och fått punktering. Annika Östberg har fortfarande klara minnesbilder från händelserna.
- Annika Östberg, 59 år, föddes 1954 i Stockholm och växte upp i stadsdelen Hässelby. Som 11-åring flyttade hon med sin mamma till USA.
- Redan som tonåring kom Östberg in i kriminella kretsar och började använda narkotika. År 1969 födde en son, som dog i en bilolycka blott 15 år gammal.
- I april 1981 var hon tillsammans med sin pojkvän Bob Cox när denne sköt ihjäl två människor, en restaurangägare och en polis. Östberg dömdes till 25 år till livstid för två mord. Redan tidigare hade Östberg dömts för ett knivdråp.
- Östberg bedömdes ha agerat i samförstånd med Bob Cox. Bland annat distraherade hon polisen genom att låtsas leta efter sitt körkort i handväskan, medan pojkvännen sköt polisen i ryggen. Hon hjälpte också Cox att ladda om vapnen i en skottlossning med polisen. Cox tog sitt liv i häktet.
- I april flyttades Östberg till Sverige och kvinnofängelset Hinseberg. Hon frigavs i maj 2011 efter att ha förberetts på ett liv i frihet på Basta arbetskooperativ i Nykvarn.
- Östberg har gett ut två böcker Ögonblick som förändrar livet och Se ljuset i det svarta på Ekerlids Förlag.
– Jag kommer särskilt ihåg polismannen väldigt bra. För just där hände det saker som tog mig många år att komma över. Jag hade mardrömmar och såg det om och om igen.
Fick lära sig livet igen
I maj 2011 släpptes Annika Östberg fri, till ett helt annat samhälle än det hon lämnat som elvaåring när hon tillsammans med sin mamma flyttade till USA. Bland annat trodde Östberg att alla svenskar hade blivit knäppa eftersom de gick och talade för sig själva. Innan hon lärde sig att det fanns något som hette mobiltelefoner.
Och alla små val i livet var totalt omöjliga att göra, som att välja pizza i pizzerian eller en ostmacka i butiken.
– Jag fick lära mig saker som att man betalar för de där papperskassarna på ICA, det tog mig sex månader, och hur man använder ett betalkort.
Och ta bara den lilla grejen att Hbl och Östberg har stämt träff på hotell Viking invid Centralstationen i Stockholm. Det hade varit omöjligt för ett par år sedan. En bekant skulle bjuda henne på lunch just här, precis när hon kommit ut från fängelset, men det blev stopp redan halvvägs in i lobbyn.
– Jag fick panik. Det var för stort, det var för "fancy", det var för mycket. I dag är det lättare, i dag bor jag här när jag är i Stockholm. Jag är fortfarande inte helt hundra bekväm, men jag kan låtsas att jag är hundra.
Mycket har också hänt under de två åren som Östberg varit fri. Hon har gett ut två böcker, den senaste nu i höst, hon har blivit en populär talare, hon har köpt ett eget hus, en husbil och skaffat det käraste av allt, golden retrievern Tascha.
Hund är självskriven i hennes liv. Under de sista åren i fängelset skolade hon hundar för funktionshindrade, hundar som hon måste ge bort efter några månader. Så hon hade en dröm.
– Min högsta önskan var att någon gång ha en hund som jag inte behöver ge bort, men det trodde jag aldrig att skulle ske. Jag brukar säga att 2011 blev jag frisläppt och det var underbart, men det bästa av allt hände i september 2011 för då hämtade jag min lilla valp. Tascha är miraklet förkroppsligat.
Cellen finns kvar
Annika Östberg säger att hon är lyckligt lottad i dag, men att de 28 åren i amerikanskt fängelse inte släpper taget. Mardrömmarna finns kvar.
– Ibland vaknar jag och då får jag sträcka ut handen och känna efter om det finns en vägg där. För jag tror att jag drömt allt det här och att jag fortfarande är där kvar på kåken. Men det finns ingen vägg.
Hon säger att hon upplever världen som två bilder som ligger på varandra.
– Jag ser mitt hem och min värld, men jag ser också anstalten och min cell.
Och känslan när beskedet kom att du förflyttas till Sverige, hur var den?
– Glädje, rädsla, sorg, jag skulle ju lämna en massa människor jag älskade. Men jag vågade inte lita på det till hundra procent, för om det inte blev av så var jag rädd för att jag inte skulle klara av besvikelsen.
I öronen ringde storyn om den kvinnliga fånge som i likhet med Östberg hade fått klartecken för att flyttas till sitt hemland, men där guvernören ändrade sig i sista stund, när kvinnan redan satt på planet.
– Det var först när vi lämnat amerikanskt luftrum som jag visste att det inte fanns någon chans att de kunde ta mig tillbaka. Då kände jag en tyngd lätta från bröstet. Då kunde jag andas på riktigt.
Ingen "medelsvensson"
Hemma i Sverige har Annika Östberg blivit väl mottagen, säger hon själv.
– Folk har varit väldigt vänliga och sagt "välkommen hem" och "jag har tänkt på dig". Jag vet att det finns de som har andra åsikter, men jag har aldrig träffat dem ansikte mot ansikte. De gömmer sig bakom anonymitet, på nätet.
Östberg reser nu land och rike runt för att berätta om sitt liv. Många kommer till henne med sina problem och det var också en orsak till att hon valde att skriva en andra bok, Se ljuset i det svarta, om tiden i frihet.
Mellan resorna varvar Östberg ner i sitt hus i Söderhamn, också det en dröm som kändes totalt omöjlig för några år sedan. Här bor hon tillsammans med Tascha och sin "vänbo" Tomas, som sköter det praktiska.
Har du alltså blivit en "medelsvensson"?
– Nej, jag kommer aldrig att vara medelsvensson. Jag kommer alltid att på något sätt vara den konstiga tanten. Jag har för mycket i bagaget.
Tänker du att någon kan komma och rycka bort alltihop i morgon?
– Absolut. Jag vet hur fort det kan försvinna. Jag utgår aldrig ifrån att det är så här livet ska vara. Det är inte självklart, jag vill så gärna behålla det, jag tar vara på det, jag är försiktig med det.
Har du sonat dit brott efter trettio år i fängelse?
– Jag tror inte att två liv i ena vågskålen och en siffra i den andra balanserar upp varandra. Nej, jag tror inte man kan sona det "siffermässigt". Jag tror att jag försökt ställa saker till rätta och hitta balans, att ge tillbaka något positivt. Det är väldigt viktigt att göra rätt för mig, jag har gjort så mycket fel, orsakat så mycket skada.