Wienerbröd ger 90-årige mästaren kraft
Trots att Erik Eriksson antagligen är världsmästare i världsrekord är han ganska okänd utanför Fiskars, där han bott hela sitt 90-åriga liv. Nu bär det av till Brasilien i jakt på minst tre nya guldmedaljer. Mycket godsaker och en konjakssup varje kväll tycks bära långt.
– Jag fick inte kasta boll i skolan, för jag kastade alltid så långt, säger Erik Eriksson där vi sitter hemma i hans vardagsrum.
Rummet är överfullt av pokaler, medaljer och fotografier med Erik högst uppe på prispallen. Han vet inte hur många de är, inte heller hur många världsrekord han har gjort. Kring hundra är de hur som helst.
– Det finns sånt där krimskrams i varje knut, säger han illmarigt.
Erik Eriksson är glad över att komma i väg till VM i friidrott för veteraner i Brasilien, för då har han varit i alla världsdelar.
Det är kastgrenarna som är hans specialitet. Nu deltar han i spjut, slägga, kula, diskus, viktkast och mångkamp i alla grenar och han hoppas komma hem med minst tre guld. Då har han uppnått 30 guldmedaljer i VM. Han är redan Europamästare 30 gånger om.
Erik Eriksson är ett fenomen. Att han nyss fyllt 90 är svårt att förstå, han ser minst 20 år yngre ut. För några månader sedan fick han en ny höftled. Läkaren, som opererade, trodde inte sina ögon när han bläddrade i pappren. "Du har inte besökt hälsocentralen på över sex år", sade han.
– Nå, vad skulle jag dit när jag inte har varit sjuk!
Inte äter han några mediciner heller.
Har du någon diet?
– It i världen it, säger han på äkta västnyländska.
Han säger att hemligheten bakom hans goda värden är smör, helmjölk, mycket sött och en liten sup konjak varje kväll. Erik Eriksson har faktiskt en sponsor som håller honom med färska wienerbröd och munkar varje fredag. Bageriet Pohjan Varrasleipomo har också uppkallat en bulle efter honom, Eckis russinlängd heter den.
Femtio armhävningar
Några värre idrottsskador har 90-åringen inte råkat ut för.
– Jag är lite lat med att träna. Tre gånger i veckan övar jag kast på idrottsplanen här i Fiskars och på morgonen gör jag 25 armhävningar direkt när jag stiger upp. Sen går jag ett varv i huset och gör 25 till. Efter det kokar jag morgonkaffe.
Någon tränare har han aldrig haft.
– Nej, friidrott är en ensam gren, det är upp till en själv hur man tränar.
Men han har också varit med i lagsport. I sin ungdom spelade Erik Eriksson bland annat handboll – och var bra på det också. Man spelade ute och under en säsong gjorde han 246 mål. Men för landslaget dög han inte. De ville inte ha landsbor och svenskspråkiga dit då, enligt Eriksson.
Erik Eriksson är Fiskarsbo i fjärde generationen. Han började som springpojke på bruksbolaget redan som 15-åring. Senare jobbade han på saxfabriken liksom sin pappa. Så kom kriget och efter det tog Eriksson lastbilskörkort och körde bil i femton år. Hela tiden tävlade han på olika håll.
Men en vinterdag gick det illa. Man höll på att lasta stock och en frostig stock lossnade ur saxgreppet och föll rakt på Erik, vars skulderblad sprack. Det kunde ha varit slutet på kastkarriären.
– Jag höll upp i femton år, men så narrade en kompis med mig till veteran-FM i Tammerfors. Utan att jag visste om det hade han anmält mig och betalat avgiften. Så jag kastade och blev andra. Inte var jag bra, men de andra var ännu sämre, skrattar han och häller i nykokt pannmalet kaffe i sirliga koppar.
Tävlingslusten väcktes igen och Erik började träna i smyg. Följande år var det nya mästerskapstävlingar i Villmanstrand.
– Jag sa åt gumman att nu åker vi dit. Hon såg lite frågande på mig och jag sa att jag tänkte tävla lite.
Resten är historia. Det blev guld i kula, trots att Eriksson tycker att spjut är hans främsta gren.
– Men utan en så enastående och förstående fru som Margit var, som alltid uppmuntrade mig, skulle det aldrig ha gått.
De gifte sig 1944 och fick fyra döttrar. Nu är Margit borta sedan ett par år, men kvar finns sex barnbarn och åtta barnbarnsbarn.
– Min dotter Lisbeth var duktig på idrott, men hon satsade aldrig på det. Och nu finns det en liten 9-årig flicka som är bra på allt.
Bugning åt kejsaren
Erik Eriksson minns veteran-VM i Japan 1993 särdeles bra. Han hade inte skickat in några resultat på förhand, så arrangörerna placerade honom i den sämsta gruppen.
– De kastade erbarmligt dåligt, högst 25 meter. När det var min tur stod sex japaner vid 30-metersstrecket för att mäta. Jag försökte få undan dem för jag var rädd att träffa någon om kastet skulle misslyckas, men de rörde inte på sig så jag var tvungen kasta. Spjutet flög 47 meter.
Det var ett överlägset guldkast. Prisutdelningen skedde under högtidliga ceremonier. Bland annat var kejsarfamiljen på plats.
– Vi skulle buga när vi gick förbi kejsaren och han nickade tillbaka. När jag skulle efter min medalj måste jag buga en gång till, fast jag tyckte att det hade räckt med en gång. En 250-manna orkester spelade Vårt land. Det var första gången den spelades för mig, så då fällde jag nog både en och två tårar. Det kändes djupt i magbottnen.
Vi åker ut till idrottsplanen – Eriksson har nyligen förnyat sitt körkort – som ligger idylliskt mitt i den västnyländska skogen för att ta några bilder.
Han är noga med att inte kasta släggan på gräsmattan så den inte blir gropig. Släggan flyger i en elegant båge. Det längsta mäter 23,40. Världsrekordet är 24,90 meter.
– Men jag har nog träningskastat några meter till här. Det besvärliga är att jag inte får ta fart genom att snurra nu, på grund av höften.
Folksjukdomen avundsjukan har också spritt sig till Fiskars och det finns de som missunnar Erik Eriksson hans framgång. Det gör honom väldigt ledsen.
– Jag är bara en fattig arbetarpojke och har aldrig belastat min idrottsklubb. Till min 90-årsdag fick jag anmälningsavgifterna i Brasilien betalda, men det finns de som tror att jag får någon ekonomisk vinning av klubben. Det vore skönt om folk skulle sköta sitt.
Hur länge Erik Eriksson skall fortsätta med idrottandet vet han inte. När hans fru dog tänkte han lägga av, men då sade en läkare åt honom att han inte skulle överleva länge om han slutade, eftersom hans kropp var så van vid att bli "pinad".
– Livet måste gå vidare och vi fick många fina år tillsammans. Min kropp har blivit styvare och långsammare med åren, det hjälps inte. Men det finns nog en 101-åring som var med och tävlade för en tid sedan. Han kom till ringen med rollator och inte var hans kast något hävt heller, men i alla fall.
Idrottandet har gett Erik vänner över hela världen.
– En jul fick jag 42 julkort.
Någon brist på sysselsättning har han inte, även om han har lagt av med jakt och fiske. I många år sjöng han i Fiskars manskör, men nu håller rösten inte längre. Ibland blir det bingo på kvällen.
Erik har många vänner som han besöker och som tittar in hos honom.
– De är det bästa i livet. Vänner kan man inte köpa för pengar.