Fängelsestraff är ett billigt pris för aktivisten
För djurrättsaktivisten Saila Kivelä är det självklart att riskera till och med sin egen frihet för de värden hon anser viktiga. Därför har hon också förståelse för Sini Saarelas agerande i det uppmärksammade Greenpeacefallet.
Vem minns bilderna på grisar i trånga bås, griskadaver, gnagda svansknorrar och såriga kultingar?
- Ålder: 26 år.
- Bor: Berghäll.
- Gör: Studerar U-landsforskning på statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Skriver bok om djurrättsaktivism.
- Övriga intressen: Yoga, bärskogar och rapmusik.
- Äter: Vegansushi och thailändsk mat.
- Dricker: Vatten, kaffe och öl.
- Läser just nu: Täällä pohjantähden alla, andra boken.
- Motto: Eftersträva lycka, utan att göra det på andras bekostnad.
- Jag med tre ord: Målmedveten, livsnjutare, kärleksfull.
Åren 2007, 2009 och 2011 väckte djurrättsaktivisternas filmklipp från svingårdarna rabalder. De triggade en diskussion om både köttindustrin och djurens rättigheter. Förutom att skapa debatt hände inte mycket. Det gör djurrättsaktivisten Saila Kivelä besviken.
– Under åren 2007–2011 har material från gårdarna publicerats tre gånger. Sedan dess har djurskyddskontrollerna utvecklats, men som bilderna visar har inget konkret förändrats på gårdarna.
Om något upplever hon att beslutsfattandet flyttar allt längre ifrån människan. I dag avgör internationella marknader spelreglerna.
– Jag tror det är väldigt få människor som egentligen accepterar den behandling djuren får. Men producenterna hänvisar till EU-beslut. Konkurrensen tvingar dem att följa endast de lagstadgade normerna och de ger inte mycket skydd åt djuren.
Konsumenterna bär ansvaret, men har sällan tillräckligt med information för att kunna fatta ett välgrundat beslut.
– Innan materialet från svingårdarna hade publicerats var den enda bild människorna hade av köttindustrin reklambilderna. Ingen kan skapa sig en sanningsenlig bild av verksamheten utifrån dem.
Fallet Sini Saarela engagerar
Kivelä anser att aktivistens viktigaste uppgifter är att ta fram information som andra döljer. Ibland kräver det att man balanserar på gränsen till vad som är lagligt.
I skrivande stund sitter miljöaktivisten Sini Saarela fängslad i Ryssland efter att ha deltagit i en Greenpeaceledd aktion mot en rysk oljerigg i Barents hav. Saarela riskerar upp till 15 års fängelsestraff för sjöröveri.
Kivelä känner bra till fallet.
– Sini är en vän till mig så på ett personligt plan känns det hemskt att hon sitter i fångenskap. På ett större plan känns det fel att anklagelserna inte motsvarar handlingen. Sjöröveri förutsätter våld, vilket det inte var fråga om.
Varför blir man en aktivist som är villig att riskera sin egen frihet?
– Jag ser det inte så att jag offrar något och riskerar min frihet. För mig är det självklart att jag står upp för det jag anser vara rätt. Det skulle kännas onaturligt att inte göra det. Samtidigt får man känslan av att ens eget liv har ett syfte.
Men finns det inga mer konventionella sätt att påverka än att riskera att man bryter mot lagen?
– Visst finns det andra sätt och det vore ljuvligt om människor skulle vara aktivare och det skulle räcka med andra metoder för att starta en diskussion. Men tyvärr är det så att det ofta krävs konkreta handlingar som tydligt pekar på problemet och får folk att stanna upp. Först då någon vågar ta en risk och tydligt påvisa ett problem vaknar en större publik.
Enligt Kivelä är ett problem med demokrati att den bygger på att alla har lika stor chans att få sin röst hörd.
– Men så är det inte, det finns de som inte har någon röst alls. En djurrättsaktivist försöker försvara djurens rättigheter då de inte själva kan det.
Djuren överraskande lika människan
Att den här passionerade och målmedvetna djurförsvararen för bara tio år sedan var en köttätande tonårstjej kan överraska. Vägen till aktivismen började med katten Kookos.
– Då jag på så nära håll såg hurdan katten är, att den har en sådan personlighet, egna känslor och mål den strävar mot, då kände jag att det var viktigt att göra något. Det första steget var att sluta äta kött. Ett svårt val, alla mina favoriträtter var kötträtter. Men det kändes bara inte rätt mer då jag såg katten. Vill jag verkligen äta en sådan varelse?
Saila Kivelä ångrar inte att hon gick ut med sitt namn.
– Om man vill förändra världen kommer det alltid att finnas människor som tar illa upp på vägen. Rättsprocessen var tidskrävande och mentalt jobbig. Att inte veta vad som händer härnäst var det tyngsta. Men jag ångrar ingenting, det var värt det.