Hbl i Slovenien: Det kokar under den idylliska ytan
Slovenien ser ut som ett gulligt Schweiz i miniatyr – men ekonomin står på randen till en avgrund. Ilskan är stor mot de korrupta politikerna och ungdomarna drömmer om en framtid utomlands. Hbl gör nedslag i den nyare fattigare verkligheten i Europa.
Glada människor med ölglas i händerna spiller ut från baren Bi-Ko-Fe på Gosposka ulica i centrala Ljubljana. När trängseln blir för stor öppnar servitrisen fönstret och börjar langa ut ölet den vägen – en lösning som skulle ge finländska myndigheter skrämselhicka.
Ett kvarter ifrån ligger Kongresni trg, som förra vintern dag efter dag fylldes av arga demonstranter som fått nog av korruption och regeringens sparprogram. På kvällen var det ofta på Bi-Ko-Fe som demonstranterna samlades.
När kvällens band, Moveknowledge, börjar spela blir det trångt runt scenen som riggats upp i den smala gränden. Sångaren, N’toko eller Miha Blasic som han heter, sprider ilsken energi omkring sig när han vrålar ut de första takterna av sången Average Bear.
Under vinterns stora demonstrationer i Slovenien hörde Blasic till de inofficiella protestledarna. Ilskan mot politikerna och korruptionen lever kvar även om våren och sommaren har varit lugnare. Landet fick en ny regering i mars och många vill vänta och se om läget skulle bli bättre. Men Miha Blasic är besviken.
– Vi krävde en total förändring, men det är fortfarande samma människor som styr. Vissa av dem har bytt parti, men det räcker inte. Den här regeringen är inte accepterad av folket, säger han tidigare på dagen när vi träffar honom på ett kulturcenter i stadsdelen Siska i nordvästra Ljubljana.
Blasic säger att folk tröttnade efter den långa protestvintern och dess- utom har man velat ge den nya regeringen en chans. Därför har det varit tyst – men han tror inte att det kommer att vara länge.
– Under hösten kommer alla åtstramningar och avgifter att slå till och då kommer människor att strömma tillbaka ut på gatorna.
"Pengarna i ett svart hål"
Miha Blasic förstår att politikerna är tvungna att göra något för att försöka förbättra det ekonomiska läget för Slovenien.
– Jag skulle inte vilja vara i ministrarnas kläder! Men det är inte arbetarklassen som ska lösa den här krisen. Så mycket pengar går förlorade genom korruption och kastas ut i ett svart hål, i fickorna på männi- skor som redan skott sig på oss i över tjugo år. Och så har de mage att säga åt oss att vi måste spara pengar.
Han önskar att regeringen skulle ha mod att sätta stopp för nedskärningsprogrammen och göra upp en långsiktig plan för hur man ska få landet på fötter igen.
– Nu fattar de hysteriska beslut en gång i veckan och återtar dem lika snabbt.
De ungas situation är svårast.
– Många planerar att åka utomlands för här finns inget. Ingen av mina vänner har en fast anställning på heltid. De jobbar deltid eller på korta kontrakt eller som frilansare. För oss känns det inte som fattigdom, vi har accepterat att verkligheten ser ut så här.
Blasic säger att ingen han känner ens drömmer om att kunna köpa en egen lägenhet eller ny bil.
– Men vi lever ändå rätt så bekväma liv. Vi har ingen trygghet för framtiden, men vi har pengar nog att äta, dricka och ta en kopp kaffe.
Chanserna är få
Tillbaka till konserten i gathörnet. 29-åriga Mojca och 27-åriga Aleksandra Ilijevski står och lutar mot en cykel medan de lyssnar på Moveknowledges ilskna lyrik. Mojca hör till dem som arbetar deltid – hon är tyskalärare på en språkskola efter att ha hoppat av universitetet.
– Hon som driver språkskolan har inte råd att fastanställa mig så jag överväger att flytta till Tyskland efter min pojkvän.
Ilijevski har den stora lyckan att kunna jobba heltid i sin mammas företag som tillverkar festkläder för män.
– Vi har tur som är så nischade att vi klarar oss. Jag vet att jag har tur, men samtidigt är det här den enda möjligheten. Alternativ finns inte.
Både Aleksandra Ilijevski och Mojca säger att negativiteten är ett stort problem.
– Folk ser allt så mörkt. Men inte ser jag heller några lösningar. Månne våra barn en dag kommer att ha svaren? Kanske det är så att vi måste sänka våra förväntningar? undrar Mojca.
– Vi borde försöka ha öppnare sinnen och börja med oss själva för att göra saker bättre. Kanske alla borde ha en liten grönsaksodling för att få mat under sommaren? Det är ingen idé att skylla allting på regeringen om man inte gör något själv, säger Aleksandra Ilijevski.
"Samma skit ändå"
Men det är inte bara de unga och hippa som är missnöjda. Facksamordnaren Peter Virant är bitter på politikerna.
– Det är samma skit vem som än regerar. De skyddar bara kapitalisternas intressen och gör inget för de vanliga människorna.
Vi sitter i hans nedslitna bil och sicksackar mellan bilarna på motorvägen mellan Ljubljana och industristaden Celje, fjärde störst i Slovenien med sina nästan 50 000 invånare. Celje har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och förlorat tusentals jobb inom industrin. Allra hårdast har byggnadssektorn drabbats som till exempel företaget CMC Celje som hade över tusen anställda. Nu är bara 400 kvar i den del som bygger vägar. Anton Turk är huvudförtroendeman på företaget och ser krisens följder på nära håll.
– Jag har kontakt med så gott som alla som blev arbetslösa. Än så länge är deras läge okej för de får understöd från staten, men snart kommer många att vara i trubbel, säger Turk.
Han blev själv arbetslös då företaget sade upp nästan alla sina anställda. Efter en tid fick han jobbet tillbaka, men säger att utsikterna för de flesta av de äldre arbetarna är som gott som hopplösa.
– De som har fått nya jobb är de unga. För många är problemet att arbetsförhållandena är väldigt dåliga, men ingen vågar klaga.
Peter Virant säger att läget är verkligt dåligt i många småföretag. Arbetarna vågar inte gå med i facket av rädsla för att förlora jobbet.
Tänker man konkursdrabbad industristad så är det inte något i stil med Celje man ser för sitt inre öga. De lummiga förorterna påminner främst om Kottby i Helsingfors medan den pittoreska stadskärnan kunde ta upp kampen med många mycket mer berömda turistorter. Små pastellfärgade hus står sida vid sida och som överallt i Slovenien syns den starka kafékulturen: det finns ett kafé i så gott som vartenda gathörn.
Men under pastellytan är rädslan för framtiden stor.
– Det finns en stor osäkerhet hos folk. Jag har varit med i ett projekt i gymnasierna här och eleverna är rädda för vad framtiden för med sig. De flesta vill stanna i sin hemstad, men de ser inga chanser att få jobb här, berättar Anton Turk.
Den idylliska ytan är kännetecknande för Slovenien. Stora delar av landet ser ut som ett Schweiz i miniatyr och Ljubljana är prydligt, gulligt och ser välmående ut.
– Vi är ett nytt land och allting är ännu skinande och fläckfritt. Men den vackra ytan är bara en bubbla som nu har spruckit, man ser inte att den byggts upp med pengar som egentligen inte fanns, säger musikern Miha Blasic.
Han säger att han med åren – han har just fyllt 33 år – börjar uppskatta det långsamma slovenska livet.
– Jag är ganska hyperaktiv och tyckte tidigare att Slovenien var tråkigt, men nu när jag ser vad kapitalismen kräver av människor i arbetslivet ser jag hur kontraproduktivt det är och hur dåligt männi- skor mår av det. Här sköter man alla möten över en kopp kaffe på ett kafé och tar den sociala biten på samma gång. Det är vad som gör oss till människor!
Inte längre bäst i klassen
Att Sloveniens framgångssaga tagit slut och landet drabbats hårt av den ekonomiska krisen har också tärt på självbilden, säger Ziga Turk som är politisk analytiker och som var minister i Janez Jansas regering.
– Många har blivit desillusionerade och arga över att det plötsligt går sämre för Slovenien än för många andra länder som brukade vara bakom oss i utvecklingen. Många försöker hitta någon att skylla på. Vi var bäst i klassen men vi kan inte längre vila på de lagrarna – och då är det ingen idé med strejker och gatuprotester.
Turk tror inte att Slovenien har nått botten ännu.
– Det kommer att bli värre. Ekonomin är fortfarande i fritt fall. Folk är rädda för att spendera pengar, för att bygga till på huset eller köpa en ny bil.
"Alltid råd med en kaffe"
Att folk håller hårdare i sina pengar har också optikerna Samo Pirc och Ziva Petancic märkt av. Deras lilla affär ligger smått undanskymd i stadsdelen Siska i nordvästra Ljub- ljana.
– De två senaste åren har varit de tuffaste sedan jag började för femton år sedan, säger Pirc.
Enligt honom har medelklassen tynat bort.
– Tidigare sålde vi mycket bågar i medelprisklass, nu är det antingen dyra bågar eller så de billigaste. Det som fanns i mitten har helt försvunnit.
Ett par kvarter österut sitter människor i skuggan av parasollen på Aurora Koffees lilla uteservering. Ägaren Merita Kadrija tog en risk mitt i krisen och öppnade eget för två år sedan.
– Det har åtminstone inte blivit värre under den här tiden, jag klarar mig bättre och bättre nu, säger hon och hoppas att det värsta snart skulle vara över och Slovenien börjar resa sig igen. Kring kaféborden är det ofta tal om det dåliga läget i landet, men Merita Kadrija klagar inte.
– Även om folk har ont om pengar så har de oftast ändå råd med en kaffe eller en öl. Eller så tar de sig en glass, säger hon och pekar skrattande på den nya blå glassorten Facebook, en blandning av banan och marshmallow.