Kyrkan övergav aldrig de fattiga
Staten tvingar allt fler i arbete, men fattigdom och tiggeri går inte att eliminera. Dagens politiska utmaningar var aktuella redan för över fyrahundra år sedan, visar en doktorsavhandling.
Sveriges historia är dess konungars, skrev historikern Erik Gustaf Geijer på 1800-talet, men med tiden har forskningen kastat mer ljus över samhällsutvecklingen i övrigt. Paavo Alajas doktorsavhandling är den första studien som belyser hur de fattigaste människorna i Sveriges östra rikshalva levde under 1500-talets senare hälft och under 1600-talet.
– Jag har försökt gå så djupt ner som möjligt, till landsbygdsvardagen ute i socknarna, säger Alaja som nyligen disputerade vid Helsingfors universitets teologiska fakultet.
Karakteristiskt för den tidsperiod Alaja granskar är att fattigdomen och misären breder ut sig kraftigt. Kronans behov av bönder i krig, ett större skatteuttag och flera år av missväxt försämrar befolkningens möjligheter att försörja sig.
– De fattiga blir helt enkelt fler när bönderna får svårt att försörja sig på jordbruket, säger Alaja.
Misären slår ojämnt.
– Den tunga skattebördan tvingade en del bönder att ge upp jordbruket och börja leva som obesuttna. De mest utsatta, tiggarna, var oftast gamlingar och sjuka som inte kunde arbeta. De var helt beroende av andra.
Innan reformationen når Norden är det bara kyrkan som sköter fattigvården. Men när kung Gustav Vasa kapar banden till påven och den katolska kyrkan inte längre kan uppbära skatt förändras fattigvårdens struktur i Sverige, inklusive Finland. Den processen har Alaja studerat, och han ger den ett mindre smickrande betyg.
– Fattigvården utvecklades och förändrades långsamt. Den politiska förvaltningen försökte från början av 1600-talet ingripa i fattigvården och bestämma om den, men dess idéer var opraktiska, skriver Alaja i avhandlingen.
Vad menar du med det?
– Administrationen ville fösa in de fattiga på hospital, barnhem och tvångsarbete, men bortsett från Stockholm inrättades knappt några andra institutioner än hospital. Kronan hade inte råd med det.
Enligt Alaja bestämmer 1600- talets världsliga makthavare om fattigvården, men lämnar det praktiska arbetet åt landsbygdsförsamlingarna. I stället omdefinierar kronan de fattiga. Allt fler jordlösa stämplas som lösdrivare, vilket betyder att de kan tvingas i arbete eller kommenderas ut i krig.
– Det låg inte i kronans intresse att fundera på hur tiggarna skulle förtjäna sitt levebröd. Den världsliga förvaltningen var mer intresserad av att ta fram de resurser som behövdes för den ständiga krigföringen.
Förbud mättar inte magen
Församlingarna i Finland är mycket fattiga i början av 1600-talet, men efter hand börjar en del uppbära kollekt och ta tag i fattigvården på nytt. Alaja säger att de befallningar som kungahuset utfärdar i Stockholm inte fungerar på den finländska landsbygden. Kronan försöker förbjuda tiggeriet på 1600-talet, utan att lyckas.
– När folk inte har någonting måste de stjäla eller tigga.
Kronan utfärdar ändå en tiggarordning 1642 som ålägger varje socken att ta hand om sina fattiga. Det blir förbjudet att tigga utanför hemsocknen. Bara de som definieras som "rätta tiggare" får tiggarpass medan andra fattiga definieras som lösdrivare. Ordningen tillämpas i växlande utsträckning.
– Det kunde fungera när tiderna var lite bättre, men när missväxten slog till var förbudet en dödfödd idé. När maten tar slut är folk tvungna att bege sig ut och tigga, säger Paavo Alaja.
Han menar att också centralmaktens påfund att placera in fattiga i olika kategorier är problematiskt.
– Ute i socknarna brydde man sig inte så mycket om vem som skulle betraktas som lösdrivare, tiggare eller jordlös självägande bonde. Diktaten uppifrån förbryllade folk.
Kronans ambitioner på 1600-talet kan ses mot bakgrunden av att tiggeri inte var förbehållet fattiga. Vissa levde gott på allmosor.
– Det finns väldigt ont om finska källor, men i Mellaneuropa hade tiggeriet redan länge varit en livsstil, ett slags yrke. I min forskning stötte jag på en åländsk tiggare som lämnade en stor förmögenhet efter sig när han dog. Det var exceptionellt men det visar att tiggeriet hade blivit ett yrke. Den allmänna inställningen till tiggare var en annan.
Enligt Alaja är 1600-talsmentaliteten sådan att man ger de fattiga allmosor, om man bara själv har ens lite mer.
– Men när tiderna blev sämre var det allt färre som hade något att ge.
Åland ett föredöme
Avhandlingen visar att fattigvården utvecklas i väldigt ojämn takt, ofta beroende på den enskilde kyrkoherden. Alaja nämner Åland som en föregångare.
– De hade en mycket aktiv kontraktsprost i Boëtius Murenius. Hans person verkar ha haft en stor andel i att de åländska församlingarna effektiverade sitt arbete.
På de flesta orter går utvecklingen betydligt sävligare. Sääksmäki i Tavastland sticker ut som sämst i klassen.
– De hade en värdelös kyrkoherde som inte bara försummade fattigvården. Han struntade också i att verkställa andra reformer, säger Alaja.
När socknarnas ekonomi förbättras senare på 1600-talet blir det vanligare med penninginsamlingar för de fattiga samtidigt som det olovliga tiggandet motas i grind.
Tiggeriförbud diskuteras än i dag. Är det något vi inte har lärt oss på fyrahundra år?
– I dag kunde man utveckla andra lösningar för folk som inte klarar sig själva. Man kan säkert förbjuda tiggeri, men fenomenet är alleuropeiskt. Redan på 1600-talet försökte man bli av med zigenarna. Dagens avoghet mot romer bottnar i de gamla ambitionerna att eliminera den nomadiska livsstilen.
"Kyrkan behöver ett imagelyft"
Numera är det socialsektorn som ansvarar för fattigomsorgen, men när välfärdsstaten och kommunen inte räcker till vänder sig många till kyrkans diakoniarbete och brödköer.
– Det är för kyrkans ideologi om kärleken till nästan. I den meningen är samhället likt 1600-talet, säger Alaja.
Samtidigt skriver folk ut sig ur kyrkan som aldrig förr.
– Det handlar om kyrkans image. Medierna ger en felaktig eller mycket begränsad bild av kyrkan. När folk inte deltar i kyrkans aktiviteter vet de inte vad den sysslar med. Diakoniarbetet förblir osynligt.