Bakgrundsteamet är hans allt i allo
Teemu Packalen är den färskaste finländaren i jätteorganisationen Ultimate Fighting Championship. Vardagen fylls av outhärdligt tung träning som suger musten ur både kropp och sinne. Då han vill koppla av vänder han sig till sitt bakgrundteam – sina små kompisar på ett barnhem.
– Aj helvete, min kropp är helt sönder.
Teemu Packalen grimaserar och skrattar till när han stretchar efter ett avslutat träningspass på Finnfighters’ Gym i Åbo. Han sätter sig ner på en bänk och rabblar upp alla ställen han har ont på.
– Axeln, nacken, ryggen, benen och sidan. Men det är så det ska vara, säger 28-åringen som är mitt inne i en tung träningsperiod inför sin kommande dust i jätteorganisationen UFC:s matchkväll i London i slutet av februari.
Packalen pustar ut och berättar om sitt grymma träningsprogram. Morgonpasset han nyss avslutat är dagens sista. Nu får han koppla av – på jobbet.
Som motvikt för den krävande kampsportsträningen jobbar Åbobon på ett barnhem i S:t Karins.
– Innan jag tecknade kontrakt med UFC jobbade jag tre-fyra skift där per vecka vid sidan om träningen. I och med match- och sponsorkontrakt satsar jag hundraprocentigt på idrotten men jobbet på barnhemmet och barnen där är så viktiga för mig att jag förhandlade ett avtal med chefen att jag kan fortsätta jobba, berättar Packalen.
– Jag jobbar kväll varje fredag efter min morgonträning, från två på eftermiddagen till tio på kvällen. För mig är det en psykologisk grej. Sinnet får vila – och någon gång slutar ju karriären så det är bra att veta vad man vill syssla med sedan, säger kampsportstjärnan med ett leende.
Packalen njuter för fullt av att få jobba med barnen.
– Jag räknar det inte ens som ett jobb. För någon kan det vara tungt, för en annan är det inte det. Jag storgillar att få tillbringa tid med dem. I kväll går vi och kollar på TPS hockeymatch och förra veckan var vi och åkte pulka. Jag är så barnasinnad och jag tycker om att göra saker med inlevelse så jag kommer bra överens med ungarna.
"Gillar dem enormt mycket"
Packalen började jobba på barnhemmet av en slump. Han var på ett bröllop och råkade sitta vid rätt bord kan man säga.
– Jag är egentligen arbetstekniker och pynjar med 3D-program, säger Packalen och gestikulerar med sina fingrar som om han skulle knäppa på ett tangentbord.
– Jag var på ett bröllop och en bekant till mig frågade min tränare Harri, som är socionom, om han skulle vilja jobba på ett barnhem. "Vi skulle behöva män som arbetare på barnhem", sade han och Harri skuffade mig i sidan och svarade att "fråga Teemu". Jag svarade bara att "jo, jag kan komma", berättar Packalen med en ivrig min.
Och det var där allt började – en kväll i november 2014.
– Bröllopet var en fredag, jag hade arbetsintervju nästa måndag och på onsdag jobbade jag mitt första skift.
När Teemu Packalen för första gången steg in i rummet på sin nya arbetsplats visste inte gruppen barn och unga i 9–17-årsåldern vem han var och vad han gjorde.
– De visste bara att jag är Teemu och en rolig kille.
Så småningom fick barnen reda på att det nya ansiktet på barnhemmet var ett av de mest kända i kampsportskretsar i Finland.
– De såg mig i någon tidningsartikel och tyckte det var coolt.
När Packalen i somras gjorde sin UFC-debut i skotska Glasgow stödjade hans nya bakgrundsteam honom starkt. Det plingade till i telefonen när barnen skickat en bild där de alla hade samlat sig i vardagsrummet och ritat mustascher på sina pekfingrar som de höll vid överläppen – sin mustaschprydda kompis till ära.
– Det var en söt bild av dem. Jag gillar dem enormt mycket, säger Packalen.
Det blir inte oklart hur mycket barnen betyder för Packalen. I själva fallet hörde hans energiska bakgrundsteam till dem som redan länge trodde på hans UFC-dröm.
– Det var några som sade att "sen när du kommer till UFC så slutar du jobba här och vi ser dig aldrig mera". De sade redan då att när du kommer till UFC. Jag sade då att jag aldrig lämnar dem. Jag är en man som står bakom sina ord och jag lovade att inte lämna dem. Varför skulle jag göra det?
Hockey blev kampsport
Packalen lägger vikt på de sista meningarna. Att ge upp med ett projekt är något han inte gör. För han gav upp redan en gång under sin idrottskarriär. Det var sista gången.
– Jag är en gammal hockeyspelare och var med i landslagsverksamheten som junior. Jag var på det åttonde U16-landslagslägret men föll bort i det skedet. Det kändes som om livet stannade. Jag var en stjärna i mitt lag, en kille som aldrig haft motgångar och så petades jag på grund av för våldsam spelstil eller något. Det grämde något oerhört mycket. Jag fortsatte nog men märkte snabbt att jag bara gör det för killarnas, lagkamraternas skull. Jag gav upp lite då. Men på sommarträningarna brottades vi och jag märkte att jag var ganska bra på det och att det var kul, säger Packalen om sommaren som blev vändpunkten på hans karriär – och liv.
Packalen lade av med hockeyn, avklarade militärtjänsten och gick med en kompis till en nybörjarkurs i submission wrestling och MMA. Där började vägen mot toppen.
– Under första veckan plockade tränaren Harri Niva mig och sedan dess har vi gått sida vid sida. Det var i januari 2007 – och nu är jag i UFC. Det har varit en bra tränare-idrottare-relation. Harri hade inte haft andra som han tränar, har inte och kommer i fortsättningen heller inte att ha någon annan. Han är en människa som står mig allra närmast i mitt liv. Jag kan tala om vad som helst för honom och vad han än säger åt mig så lyssnar jag. Jag uppskattar honom massor. Han är en vän, men något ännu mera. Han brinner för vad han gör och han är bunden till det vi gör.
– Han finns alltid där, säger Packalen om den andra stora bakgrundsfiguren som stöder honom på vägen mot världseliten.