Kärva tider för doparna
De nya dopningsavslöjandena visar – att antidopningssystemet fungerar. – Fuskarna har det verkligen tufft numera, säger antidopningsexperten Sergej Iljukov till HBL.
Strax inför friidrotts-VM i Peking har dopningsbomberna briserat tätt – först avslöjade Sunday Times och ARD att dussintals VM- och OS-medaljer kan ha vunnits av dopade friidrottare och därpå gick internationella friidrottsförbundet Iaaf ut med att ytterligare 28 friidrottare gett suspekta prover under VM 2005 och 2007. Ryska världsmästaren på 1 500 meter Tatjana Tomasjova ryktas vara en av dem som riskerar att bli av med sitt guld.
– Det är ett grymt avskräckande vapen att visa att det är möjligt att åka fast ännu om tio år, säger antidopningskommitténs medicinske chef Timo Seppälä.
– Det är möjligt att någon använder förbjudna läkemedel som ännu i dag inte syns i dopningstesterna. Men om tio år syns nästan säkert allting.
Pessimisterna tolkar nyheterna som att antidopningsmyndigheterna är tio år efter i utvecklingen. Det är fullt möjligt att dopade friidrottare ställer upp i Peking och eventuellt blir sanktionerade först om tio år.
Det är inte helt samma sak att få en medalj i posten i efterskott. Fråga Olli-Pekka Karjalainen, som mottog sitt EM-guld i slägga i samband med Sverigekampen förra hösten. EM-guldet som han vann 2006, efter att vitryssen Ivan Tjichan blivit diskad då hans dopningsprover från 2005 analyserats på nytt. VM-silvermedaljören Vadzim Dzevjatouski har också misstänkts för dopning och ifall han är en av de 28 friidrottare som nu åkt dit får Karjalainen också ett VM-brons.
– De nya testerna visar att det fortfarande förekom utbredd dopning 2005, fastän vi trodde att antidopningssystemet redan då var effektivt, säger Seppälä.
Sedan 2005 har det dock skett en hel del framsteg i kampen mot dopning. Cyklingen, friidrotten och längdåkningen införde det biologiska passet 2007-2009, vilket har radikalt minskat bloddopningen.
– Sedan biopasset infördes har andelen avvikande blodprover rasat, säger idrottsläkaren Sergej Iljukov som i åratal fungerat som medicinsk expert vid Estlands antidopningskommitté.
I början av 2000-talet var uppemot 15 procent av elitidrottarnas blodprover avvikande, det vill säga de hade onormalt högt hemoglobin vilket vittnar om bloddopning. Nu är andelen nere i mindre än 2 procent.
– Nuförtiden går det att vinna medaljer på olympisk nivå utan dopning. Det är fakta, säger Iljukov.
Du säger nu är det möjligt. Var det möjligt på 1990-talet och i början av 2000-talet?
– Hur skulle jag säga det här diplomatiskt? När var det Ababe Bikila första gången vann OS-guld i marathon? 1960 i Rom? Han var sannolikt ren, för då fanns inte bloddopning.
– Men uppfattningen om att elitidrott är ett slags dopningscirkus är förlegad. Det kommer alltid att finnas fuskare, men nuförtiden lever de farligt.
Det biologiska passet har senare utvidgats och effektiverats med nya parametrar och nya moduler som bland annat omfattar olika hormoner. Det betyder att antidopningsmyndigheterna kan spåra en del förbjudna läkemedel som inte syns i testerna, men som påverkar kroppsfunktionerna.
– Uthållighetsgrenarna har blivit renare och också snabbhets- och styrkegrenarna kommer att bli rena inom tre till fem år, säger Iljukov.
Det är också nytt att internationella antidopningsbyrån Wada börjat samarbeta med läkemedelsfirmor som Roche och Pfizer för att komma åt dopare. I år har bland annat proffscyklisten Fabio Taborre åkt dit för det experimentella läkemedlet FG-4592. Förut var doparna ofta ett steg före med nya läkemedel.
Nyligen avslöjade brittiska Sunday Times och tyska ARD att hundratals friidrottare gett avvikande blodprover under åren 2001-2012. Enligt Times och ARD som haft tillgång till 5 000 friidrottares blodprover uppvisade 800 av dem avvikande resultat. En tredjedel, 146, av medaljerna som delades ut i VM och OS i uthållighetsgrenar ska ha vunnits av friidrottare med onormala blodvärden.
Experter som Times talat med kritiserade Iaaf för att ha mörkat testresultaten. Många andra experter hävdar dock att uppgifterna som läckt ut är dels föråldrade, dels missvisande. Det är ingen nyhet att blodvärdena var abnormala i början av 2000-talet. Men då fanns inte heller några tester som kunde avslöja bloddopning. Nu har många av de suspekta medaljörerna redan åkt dit. Det är också skäl att poängtera att ett avvikande blodprov inte innebär dopning – många toppidrottare har onormalt höga blodvärden.
I januari meddelade Rysslands antidopningskommitté att OS-guldmedaljörerna i gång Olga Kaniskina, Valerij Borzin och Sergej Kirdjapkin samt VM-guldmedaljören i gång Sergej Bakulin och VM-silvermedaljören i gång Vladimir Kanjakin blivit avstängda för dopning. Enligt Times och ARD var det främst friidrottare från Ryssland, Turkiet och Ukraina som uppvisade avvikande resultat.
– De ryska gångarna har säkert gett sina första blodprover 2009 då biopasset infördes. Men det tar tid att samla tillräckligt med information för att kunna dela ut sanktioner på basis av biopasset, säger Iljukov som inte skriver under anklagelserna om att Iaaf inte tar dopningen på allvar.
– Cykling, längdåkning och friidrott går i spetsen för antidopningsarbetet. Det syns i antalet dopningsfall. Mer suspekt är det med grenar där ingen åker fast.
Det är fortfarande möjligt att kringgå biopasset med att använda mycket små doser av dopningsmedel. Men små doser har liten effekt.
– Nyttan av att fuska med hjälp av dopning har blivit avsevärt mindre och risken för att åka dit har blivit mycket större. Toppidrotten är renare än förut, säger Iljukov.