Jonas von Wendt: Backes uppgift är att skapa en stark identitet
För drygt åtta år sen var Finland ett ynka mål från en plats i EM. I det kvalet slog Finland Belgien hemma och spelade 0-0 borta i Bryssel. Det sistnämnda resultatet ansågs som en smärre katastrof. Efter det har mycket hänt inom finsk landslagsfotboll. Väldigt få saker har varit positiva. Utnämningen av Hasse Backe till landslagstränare kan kanske vända trenden. För Backe kan i bästa fall vara exakt rätt man för jobbet.
Med 30 år bakom sig inom en gren där cynismen numera växer snabbare än gräsmattorna vet Backe alldeles säkert exakt vad han ger sig in på. Efter en paus på några år från tränaryrket kände 63-åringen suget komma igen. Hade han inte trott att det finns en chans att vända den negativa spiral Finland hamnat i hade Backe garanterat tackat nej, fortsatt som tv-expert och tagit det lilla lugna.
Några fakta: 1. Finland är 89:e land på Fifa-rankingen. 2. Sämst i Norden är man. 3. Finland saknar superstjärnor som Litmanen och Hyypiä. 4. Finland har inte haft ett fungerande spelsystem sedan Roy Hodgsons dagar.
Alla påståenden går att skriva under men samtidigt kan det vara skäl att påpeka åt alla inbitna pessimister att Finland på pappret inte ska vara riktigt så dåligt laget varit under det kval som kom att bli alla tiders kalkon. Finland har trots allt spelare i tyska, italienska, ryska och grekiska ligan och i Roman Eremenko en spelare av väldigt hög europeisk klass.
– Island har visat att allting är möjligt. De har inte särskilt enastående spelare, men det går att göra resultat ändå,sade Backe på presskonferensen.
Sant. För hur bra än Island spelat under Lasse Lagerbäck är laget spelare för spelare inte så otroligt märkvärdigt. Några undantag finns naturligtvis, precis som i Finland men den ständigt underskattade Lagerbäck har visat hur långt ett lag kan nå med en stark identitet och ett fungerande grundspel.
Kan Backe göra det med Finland? Kanske. Till att börja med måste han skaka av den aura av olust som funnits kring det finska landslaget under det senaste året. Mixu Paatelainens ledarskap verkade till slut bygga på rädsla, en rädsla som fick Finland att underprestera både som kollektiv och på det individuella planet. Ingen hade roligt på planen, ingen överpresterade och i så gott som varje match bjöd man motståndarna på några kalaschanser.
Backe har en aura av positivitet runt sig, han är en bra människokännare och en utmärkt taktiker.
– Vi måste vara flexibla. Det går inte att spela på samma sätt som i hemmamatcher borta mot Tyskland eller Spanien. Det är självmord, säger han.
Sant det med och här kanske det fallerade allra mest under Paatelainen då Finland med undantag av i stort sett endast bortamatchen mot Spanien krampaktigt hängde kvar vid en formation och taktik som inte fungerade. Paatelainen fick inte ut maximalt kunnande ur sitt material och det är inte sagt att Backe heller får det men på många sätt känns den rutinerade svensken som exakt rätt val vid en tidpunkt där Finland behöver rutin, lugn och en positiv atmosfär.
Sämre lag än det Finland på pappret har rent materialmässigt har snusat på platser i stora slutspel. Det vet Backe. VM 2018 lär förbli en utopistisk dröm men med svensken vid rodret kan det finnas en möjlighet att på hösten 2017 för första gången på 10 år sammanfatta ett kval i positiva ordalag. Redan det vore ett oerhört fall framåt. Ett fall Backe tror på. Annars hade han inte från och med första januari 2016 stått på Bollförbundets lönelistor.