Alpe d’Huez – Tour de Frances diamant
I dag kulminerar världens största cykellopp Tour de France med den berömda klättringen Alpe d’Huez – Alpernas Madonna. Vår reporter Marcus Lindqvist provcyklade de legendariska serpentinkurvorna för att få en försmak av hur det känns för proffscyklisterna. – Alpe d’Huez är en speciell bergstopp, säger ex-proffset Kjell Carlström.
Syrsorna spelar en öronbedövande konsert. Luften dallrar i hettan. Det skulle gå att steka ägg på asfalten.
Vägen sluttar brant uppför och försvinner bakom en kurva. Det knäpper i öronen. Svetten rinner över ansiktet. Det känns som att cykeln skulle behöva minst fem växlar till.
Col de la Croix de Fer är en av Tour de Frances klassiska bergstoppar. En karg, brutal och skoningslös höjd i Alperna. Men – bara uppvärmningen inför målbacken Alpe d’Huez.
Bergstopparnas bergstopp
Det har gått tre veckor sedan Grand depart i Utrecht. Många av de tvåhundra cyklister som startade den 102:a touren har dukat under för hettan, på grund av virusinfektioner, eller bara av ren utmattning. I dag väntar ytterligare en prövning: en 110,5 kilometer lång etapp över obarmhärtiga Croix de Fer och Alpe d’Huez.
Alpe d’Huez är bergstopparnas bergstopp. Alpernas Madonna. De 21 serpentinkurvorna upp mot skidorten har skapat legender: Fausto Coppi, Marco Pantani, Bernard Hinault och Lance Armstrong. (Den sistnämnda har av förekommen anledning blivit struken från historieböckerna.)
Varje gång som touren passerar Alpe d’Huez vallfärdar tiotusentals cykelentusiaster till området. Fransmän, norrmän och holländare slår läger längs med den 13,5 kilometer långa stigningen flera veckor i förväg – för att få plats. Supportrarna kryllar över vägen, springer framför cyklisterna och sprutar vatten över dem. Bara under de sista kilometerna skiljer ett kravallstaket fansen från cyklisterna.
– Alpe d’Huez är ett speciellt berg. Där är alltid en särskild stämning och mycket publik, säger Kjell Carlström.
När du står uppe på topppen har du en fantastisk utsikt över serpentinkurvorna. Om Tour de France blir film en dag spelar Alpe d’Huez huvudrollen.
– Kanske det är utseendet som gjort Alpe d’Huez så berömd. Alpe d’Huez har sin egna plats i tourens historia. Där har utspelat sig många hårda strider under åren.
Dags att ta reda på vad det är som gör Alpe d’Huez så speciell. Det enda sättet: att själv cykla igenom lördagens touretapp.
För att komma i rätt stämning cyklar jag dagen innan längs med den hisnande vägen från Grenoble till Gap. En munsbit på kartan. En elefant i verkligheten.
Efter Vizille övergår den rätlinjiga landsvägen i en berg-och-dal-bana. Den första höjden, Col de la Morte når till 1 368 meter över havet.
Bergstopparna i Tour de France är indelade i kategorier: kategori fyra är de anspråkslösaste höjderna, medan kategori ett är riktigt brutala. Col de la Morte är bara en tvåa, så jag sätter iväg för full fart uppåt.
Men hettan dunkar som en hammare mot min skalle. Pulsen är uppe i 167. Det är lika mycket som Chris Froomes högsta puls under hela touren 2013. Undrar om jag valt rätt taktik.
Så här fortsätter det i hundra kilometer till: Col de Malissol, Côte de La Mure, Rampe du Motty – alla tredje kategorins bergstoppar. Proffsen har hjälpryttare som hämtar nya vattenflaskor, men jag måste stanna flera gånger för att fylla på vatten.
Benen: kokt spagetti. Det är med mina sista krafter som jag tar mig över Col Bayard, en 6,3 kilometer lång stigning som klassas som kategori två.
Kroppen känns som ett urkramat russin. Benen känns som betong. Så här möra kanske proffsen känner sig efter tre veckors tävling. Ett bra utgångsläge för den avgörande bergsetappen.
Tuff i början
Följande dag gryr lika stekhet som den föregående. Jag börjar klättra mot Col de la Croix de Fer i byn Rochetaillée, 31,5 kilometer från toppen.
Det sluttar lite uppåt i några kilometer innan vägen vänder rakt – uppför. Som bäst eller värst är det tolv procent brant.
– Croix de Fer är tuff i början. Den är tuffast mellan 6-12 kilometer. Om du blir efter där har du svårt att komma ikapp före toppen, säger Kjell Carlström som cyklade över bergstoppen ett par gånger under sin karriär.
Sagt och gjort. Jag trycker på så hårt det går och sveper förbi en cykelturist i cykelstallet Rusvelos tröja.
Uppåt, uppåt, uppåt. Husvagnar står parkerade längs med vägen – cykelentusiaster som flera dagar i förväg slagit läger för att kunna följa touren från ett bra ställe. "Allez!" ropar de när de ser mig. Jag kämpar mot frestelsen att fråga någon hur långt jag har kvar. Svaret skulle kunna krossa mig.
– Croix de Fer är en lång stigning. Det är frågan om 1 600 meters höjdskillnad. Det är en timmes klättring för proffsen, Kanske lite mera, säger Carlström som numera är sportidirektör för det schweiziska stallet IAM Cycling.
Minns ni de olika kategorierna av bergstoppar? Både Croix de Fer och Alpe d’Huez beskris som hors catégorie – ovanför kategorierna.
Tourens suveräna ledare Chris Froome brukar hålla en pedalfrekvens på över 90 varv per minut i bergen. Bra idé. Jag är nere i 50 med minsta möjliga växel. Jag bälgar i mig vatten.
Cykelturister som möter mig på sin väg utför hejar glatt. Försöker nicka tillbaka. Lätt för dem, eller hur? Trädens skugga erbjuder lite svalka, men närmare toppen tunnas skogen ut och ersätts av gröna ängar och kossor.
Supportrarna har målat flaggor och namn i asfalten. "Nairo". "Yates you can". Någon har målat en finsk flagga. Försöker undvika att cykla över den.
Järnkors på toppen
Kokt. Stekt. Marinerad i mitt eget svett. Men jag kan inte ge upp.
Då börjar vägen slutligen plana ut och en svalkande vind drar över toppen. Himmelskt. Jag är som pånyttfödd och flyger fram de två tre sista kilometerna.
Bergstoppen är karg. Ett järnkors. En vägskylt. 2067 meter över havet. Jag svänger och accelerar utför innan jag blir förälskad i utsikten.
Tunga, gråsvarta moln börjar hopa sig nere i dalen. Det går undan utför: klättringen tog omkring en och en halv timme, men det tar inte mer än en halv timme att nå tillbaka till Rochetaillée och mindre än en kvart senare är jag vid foten av Alpe d’Huez.
Då brakar det loss. Ett episkt åskväder. Regnet smattrar mot asfalten och blixtarna lyser upp den blåsvarta himlen.
21 serpentinkurvor
Plötsligt har jag fjärilar i magen. Det här är inte vilket berg som helst. Det här är Alpe d’Huez. Jag har sett de legendariska dusterna hur många gånger som helst, om och om igen.
Utom mig av iver spurtar jag iväg uppför som Marco Pantani, stående på pedalerna och med händerna nere på bockstyret. Det var här han dumpade Jan Ullrich och spurtade till segern 1997.
Ösregnet och åskan skapar en sagolik stämning. Det står husvagn efter husvagn längs med vägen, men turisterna har sökt sig in i skydd för regnet. Alpe d’Huez brukar krylla av cykelturister, men nu är jag ensam med berget.
– Alpe d’Huez är tuff. Den är konstant hård. Där är såklart serpentinerna, men stigningen är brant hela tiden, säger Carlström.
Serpentinkurvorna är snäva och erbjuder en liten chans att hämta andan. Marco Pantani såg ut att tvingas bromsa i kurvorna för att han cyklade så hårt uppför.
– Det kan stämma, säger Carlström och tillägger med ett skratt:
– Men jag har aldrig cyklat så hårt uppför.
Varje kurva är numrerad och uppkallad efter en etappvinnare. Den första kurvan är uppkallad efter Fausto Coppi, som vann den första etappen som slutade uppe vid Alpe d’Huez 1952.
Sedan dess har serpentinerna gett upphov till otaliga legender. Under 1970- och 1980-talet dominerade holländarna Alpe d’Huez – Joop Zoetemelk, Hennie Kuiper och Peter Winnen vann två gånger per man – och fortfarande har de nederländska supportrarna en egen kurva som kläs i orange färger varje gång touren passerar. Just i dag, i åskstormen, syns bara husvagnar och orange flaggor.
Kan hända är det atmosfären. Den salige Pantanis ande. Den friska åskluften. Eller kanske jag bara jag bara fejkade trött, precis som Lance Armstrong 2001, innan jag attackerade. Men jag flyger uppför berget.
I sanningens namn: Alpe d’Huez är berömd, men inte en särskilt svår stigning. Mont Ventoux, Col du Tourmalet, Col de la Croix de Fer, Col du Galibier – touren har många tyngre bergstoppar. För att inte nämna de brutala Dolomittopparna som figurerar i Giro d’Italia.
– Det finns många andra klättringar som är hårdare. Alpe d’Huez hör inte till de tio värsta, säger Carlström.
Pantani cyklade Alpe d’Huez på rekordtiden 37,35 1997. Övermänskligt: för mig tar det över 50 minuter att nå skidorten.
– Det kommer att gå fort i dag, säger Carlström och blickar framåt mot dagens avgörande etapp – den tre veckor långa tourens näst sista etapp före Paris.
– Det är tourens sista backe. Alla kommer att ge allt vad de har kvar. Etappen är kort och stigningen tar omkring 45 minuter. Det finns många som fortfarande slåss om en plats bland de tio främsta och om Froome har krafter kvar kommer han att försöka vinna etappen.
Froome har chansen att skriva sitt namn i historien – och få en kurva uppkallad efter sig. På vägen utför tar jag en selfie vid den andra kurvorna, som bär Marco Pantanis namn (också den tredje kurvan är uppkallad efter honom, för segern 1995). Kanske jag i hemlighet kan kalla den min.