Kirssi hjälper cyklisterna runt Frankrike
Det krävs ett enormt maskineri för att driva världens största cykellopp Tour de France. HBL tog en titt bakom kulisserna och åkte med IAM-stallets ena skåpbil under en en etapp i tävlingen.
Pra Loup Den svarta och röda kombibilen susar förbi oss i hårresande fart längs med den smala, slingrande Alpvägen. Det finns inget stängsel, utan dalbottnet ligger hundratals meter nedanför. Utsikten från Col des Lèques får en att tappa andan – om inte skåpbilens krängande rörelser redan tvingat en att hålla andan och krama sig fast i sätet.
Mike Iavarone rattar rutinerat skåpbilen runt de skarpa serpentinkurvorna. Vägen kantas av husvagnar och lätt berusade norrmän i cykeltröjor och ibland måste Iavarone hålla tungan rätt i mun för att inte köra över någons tår.
– Chavanel! Sylvain Chavanel! ropar en rödkindad cykelturist då han får syn på skåpbilen, som är målad i det schweiziska cykelstallet IAM Cyclings färger.
Iavarone vinkar tillbaka och tutar med signalhornet. De hundratusentals cykelturisterna som flockas längs med vägarna söder om Gap är här för att följa världens största cykellopp Tour de France och få se en skymt av världens främsta cyklister.
Karavan
Men bakom kulisserna pågår ett annat race – sportdirektörer, mekaniker, kockar, massörer och chaufförer sliter dygnet runt för att få hela cirkusen att snurra. En oändlig karavan av servicebikar följer cyklisterna runt Frankrike.
– Det är bra om vi hinner sova sex timmar per dag, säger finländaren Carina Kirssi som är massör och allt-i-allo för IAM Cycling.
Skåpbilen susar genom den lilla staden Castellane och når foten av Col de Toutes Aures, som når 1 124 meters höjd. I Tour de Frances kategorisering av höjderna placerar sig Toutes Aures i den tredje kategorin – endast ett litet fartgupp i proffscyklisternas mått. Iavarone parkerar vid sidan om vägen och Kirssi börjar förbereda cyklisternas musettes – lunchpåsar.
– Vi har bakat riskakor och lite annat. Cyklisterna måste få i sig någonting annat än bara sportdryck och gel under de tre veckorna, annars börjar det komma ut ur öronen, säger Kirssi och fyller på lunchpåsarna med vattenflaskor, colaburkar och ispåsar.
16 liter vatten per person
Det är varmt som i en bakugn. Kvicksilvret närmar sig +40 grader, men i verkligheten är det mycket varmare än så: asfalten lagrar värme och reflekterar det obarmhärtiga solljuset tillbaka mot cyklisterna.
– Det går åt omkring tvåhundra flaskor vatten per dag, säger Kirssi.
– Cyklisterna dricker en del och häller resten över sig för att svalka sig.
Stallet har nio cyklister, så det blir över 16 liter per man. Dessutom måste cyklisterna få i sig energi i form av energigel och bakelser under själva tävlingen, för timmarna mellan etapperna räcker inte till för att fylla energiförråden när det går åt 6000-7000 kalorier per dag.
– De flesta stallen har egen kock och näringsterapeut, för den lokalt producerade maten är ofta ganska värdelös.
Ubrytare
Syrsornas serenad avbryts av surret från en helikopter, som skvallrar om att täten närmar sig Toutes Aures och några sekunder senare uppenbarar sig de första cyklisterna i sina färggranna tröjor bakom träden. Svetten rinner i strida forsar över deras kinder, de biter ihop tänderna och kramar om styrstångarna så knogarna vitnar.
Mike Iavarone tjoar: en av dem bär IAM:s färger. Mathias Frank är en av dagens baroudeurs, utbrytarna som ryckt loss från tätklungan i hopp om att ta en eftertraktad etappseger i La Grand Boucle, världens största etapplopp – eller enbart för att ge sina sponsorer och sitt stall efterlängtad synlighet framför de miljoner tv-tittare som följer touren.
Han snappar åt sig sin lunchpåse och fortsätter uppför berget. Bara några minuter senare sveper peloton – huvudklungan – förbi. Chris Froome i maillot jaune – den gula ledartröjan – med blicken spänd fäst vid sin wattmätare och armbågarna rakt utåt, Alberto Contador med sin kännspaka, dansande stil när han står på pedalerna och Nairo Quintana med sitt stenansikte som skulle ha kunnat ge honom en huvudroll i en spagettiwestern.
Någon svänger in sin kombibil framför oss med samma bestämdhet som en polispatrull som beslutat sig för att ingripa i ett fylleslagsmål. Det är Mario Chesa, en av IAM-stallets sportdirektörer – och han har en passagerare.
En svettig figur i cykeltröja och shorts kliver långsamt ut ur bilens baksäte: Jérome Coppels tour är över. Den nyblivna franska mästaren har varit febersjuk och haft blodig hosta i flera dagar och tvingas till slut ge upp kampen. Han lägger sig på baksätet i skåpbilen med en ljudlig suck och lyfter upp fötterna i taket.
Bara en väg
Cyklisterna arbetar sig uppför Toutes Aures och karavanen kryper bakom dem som en svans. Coppel stönar högljutt.
– Måste vi följa tävlingsrutten? klagar han.
Tyvärr. Karavanens fordon får inte avvika från den 161 kilometer långa tävlingsrutten före målgången i Pra Loup, som ligger 70 kilometer norrut längs med de slingrande Alpvägarna. Hur som helst skulle det inte finnas några genvägar tillbaka till stallets hotell i le Lauzet-Ubaye.
Tävlingradion knastrar till. Jérome Coppel har avbrutit, rapporteras det.
Snabbt utför
Utför går det undan. Cyklisterna kastar sig utför branterna med dödsförakt i sina blickar och karavanen följer dem så gott det går – duktiga utförsåkare som Vincenzo Nibali kommer snabbt upp i 90-100 kilometer i timmen. Vattenflaskorna rullar av och an i sätena. Coppel hostar, snörvlar och hostar igen.
Nu står cyklisterna inför en ännu tuffare utmaning. Följande bergstopp, Col de la Colle Saint-Michel, når till 1 431 meters höjd och placerar sig i kategori två. Hettan får luften att dallra.
Colle Saint-Michel blir droppen för BMC-stallets kapten Tejay Van Garderen som stannar vid sidan om vägen och hoppar in i en av stallets bilar. Van Garderen ligger trea i sammandraget, men han har varit krasslig i flera dagar.
Farlig utförsåkning
Efter Colle Saint-Michel följer det fruktade monsterberget Col d’Allos. Kategori ett-bergstoppen ligger 2 250 meter över havet och är den i ordningen 102:a tourens högsta punkt.
Det är inte bara den fjorton kilometer långa klättringen som inger respekt. Det är den farliga, smala och slingrande utförsbacken mot staden Barcelonnette som fått många av de sämre utförsåkarna att sova oroligt under de senaste nätterna.
Det är nu som tysken Simon Geschke ser sin chans. Han rycker ifrån resten av utbrytarna och skjuter iväg uppför berget.
Klistriga flaskor
Cyklisterna i huvudklungan kör i ett fruktansvärt hårt tempo uppför, påhejade av oräkneliga cykelentusiaster längs med vägen. Froomes rivaler försöker pröva honom och isolera honom från hans stallkamrater.
Stallens domestiques – hjälpryttare – hämtar vattenflaskor från servicebilarna. Servicepersonalen hjälper dem på traven genom att hålla fast vid vattenflaskorna några sekunder längre än som krävs och därmed ge dem en liten snålskjuts – klistriga vattenflaskor är ett klassiskt knep.
Nära toppen är det bara en handfull cyklister kvar i täten. Nibali och Quintana försöker rycka loss, men kan inte skaka av sig Froome.
– Hur långt är det här jäkla loppet, stönar Coppel i baksätet och ber om värkmedicin.
Krascher
Det blir en vansinnig klappjakt utför, då resten av utbrytarna med Andrew Talansky i spetsen försöker komma ikapp Geschke. Radion sprakar till: Thibaut Pinot har kraschat. En mardröm för Pinot, som var med om en svår olycka som yngre och sedan dess varit en notoriskt nervös utförsåkare.
Cyklisterna svänger av före Barcelonnette och uppför den branta stigningen till skidorten Pra Loup och etappmålet. Talansky tar in på Geschke, men kommer inte ikapp och tysken korsar mållinjen med glädjetårar i sina ögon. Frank går i mål som femma och stiger till åttonde plats i sammandraget och får Iavarone och Kirssi att jubla lite grann.
I samma ögonblick börjar det stänka vatten på paketbilens vindruta. Stora droppar. Tänk vattenballonger.
Det ösregnar då de sista cyklisterna närmar sig Pra Loup. Vägen upp till Pra Loup är svårtillgänglig och oframkomlig och stallbussarna kan inte ta sig dit. I stället tvingas cyklisterna rulla utför bergstoppen i det tunga regnet, bland de tusentals cykelturister som samtidigt börjar vandra nedåt mot Barcelonnette.
Iavarone svär och tutar med signalhornet. Vägen är blockerad av en strid ström av supportrar.
– Kolla den där typen med vit hatt som inte förstår att väja, säger han och viftar med handen.
En supporter ropar något oförskämt när skåpbilen nästan nuddar vid honom. Coppel reser sig halvt upp och ger irriterat svar på tal.
Carina Kirssi studerar morgondagens etapp i tävlingsguiden. Cyklisterna fortsätter mot Paris, karavanen rullar vidare och cirkusen fortsätter att snurra.