Inget lyxliv på vägen mot Rio
Då en idrottare satsar på att nå OS och deltar i tävlingar i Mexiko, på Mauritius och i Guatemala låter det som en glassig lyxtillvaro med resor och upplevelser. Nanna Vainio skakar på huvudet och säger att den bilden nästan är så långt från sanningen man kan komma.
Fina hotell, snygga arenor, goda måltider och feta prischeckar. Det glamourösa livet som toppidrottare är något som fascinerar publiken. Att satsa mot OS, resa runt världen och få göra det de flesta drömmer om är visserligen fint och få förunnat. Men glansbilden man ofta ser av idrottsstjärnorna är verklighet bara för ett fåtal. De flesta idrottare får räkna varje cent, hitta obekväma sätt att spara och det är inte ovanligt att idrottarna inte ser annat än flygplatsen, spelarenan och hotellet på tävlingsorten.
Nanna Vainio slår snabbt hål på myten om den lyxlirande idrottaren.
– Alla tror att det är värsta jetset-livet men det är det verkligen inte. Då man lämnar arenan är man ofta trött och under resorna man är mest i hallen och på hotellet, säger hon.
– Men jag skulle inte byta ut det mot något. Jag är lyckligt lottad som får göra coola grejer och uppleva massor. Jag har arbetat hårt för att vara i den här situationen och gjort en del uppoffringar men det har känts mycket bra.
Att som flytta hem till sin pappa för att bo efter att man levt utomlands de fem senaste åren är inget en 24-åring drömmer om.
Men det är precis vad Vainio gjorde.
Att hon lämnade Danmark bakom sig hade ekonomiska orsaker. Och av samma orsaker bor hon hos pappa Ilkka då hon inte är på resande fot för att jaga segrar och rankingpoäng – allt med sikte på OS i Rio de Janeiro.
– Den största orsaken att jag flyttade från Danmark var nog ekonomin, säger hon efter att ha funderat en stund.
– Jag tycker om landet och kan se mig bo där i framtiden. Men det är rätt dyrt där och på något sätt måste jag finansiera satsningen på OS.
Nära OS-plats
Vainio har studerat, bott och spelat badminton i England och Danmark de senaste åren. Vid sidan av ekonomistudierna har det blivit 12–14 tävlingar och hon har stadigt klättrat på världsrankningen. Det är världsrankningen som är viktigast med tanke på OS då det är utifrån den deltagarna kvalificerar sig för tävlingen i Brasilien.
Gränsen för att kvalificera sig för OS ligger mellan 80 och 85 på rankningen. Vainio är för tillfället 83:e.
– Under året som leder fram till OS blir det 22–24 tävlingar och då finns det inte tid för arbete vid sidan om. Jag hade inte fått ekonomin att gå ihop i Danmark, säger Vainio.
Hon berättar att det var lång väg till träningarna i Danmark och att hon inte klarat av OS-satsningen utan deltidsjobb.
– Jag kände att det är dags att komma tillbaka hit. Jag vill göra allt så enkelt som möjligt, säger hon.
Lösningen med att bo hos sin pappa ser hon inte som problematisk.
– Jag har alltid bott med andra människor, så det är inget problem, säger Vainio som delat lägenhet med studiekompisar i Danmark.
– Pappa vet hur mycket tid och energi det kommer att gå åt för mig det kommande året och han står också för matkostnaderna.
Pappa Ilkka Vainio är internationell badmintondomare och känner därför till dotterns behov och situation.
– Det är skönt att veta att jag har det stödet hemifrån, säger hon.
Hon tystnar för några sekunder, ser ner på sina händer innan hon på nytt vänder blicken framåt.
– Om jag inte flyttat hem hade jag nog inte haft en realistisk chans att satsa på OS, säger hon sedan.
Längre resor – lättare poäng
Om Vainio bott kvar i Danmark hade hon främst tävlat i Europa där konkurrensen om rankningspoängen är tuffare än på andra håll i världen. I och med att hon sparar in pengar genom att bo hos pappan har hon råd att resa till bland annat Guatemala och Mexiko där chansen att nå framgång är större än i de europeiska tävlingarna.
– Konkurrensen och nivån är inte lika hög annanstans. I Mauritius vann jag turneringen medan motsvarande tävling i Europa hade varit mycket svårare att vinna, säger hon.
För att veta att det lönar sig att resa långt och dyrt för att få lättare turneringar måste Vainio känna till vem som ska delta i de tävlingar hon anmäler sig till.
– Det gäller att hålla koll på vem som är på väg vart och sedan avväga om det lönar sig att åka dit.
Hon får ett visst stöd av det finländska badmintonförbundet och hon hör till Rio-gruppen som förbundet satsar extra på.
– Alla spelare i Finland är väldigt beroende av sina familjer och föräldrar och en stor del av Rio-gruppen bor hos sina föräldrar och får ekonomiskt stöd hemifrån, säger hon.
Hon tar en liten paus och funderar igen. Vainio är tacksam för det stöd förbundet ger henne och hennes landslagskompisar men samtidigt kan hon inte låta bli att kritisera vissa delar av förbundets arbetsmetoder.
– De försöker och de har hjälpt mycket. De har på sistone hittat mera pengar för resor och träning utomlands och de har blivit bättre, säger hon.
– Men en del människor har kanske upplevt det lite orättvist då en del av Rio-gruppen får ett större stöd medan andra själva får stå för en mer betydande del av sina kostnader.
Koll på pengarna
Som blivande ekonomie magister har Vainio koll på sina pengar och budgeterar noggrant sina resekostnader. Hon bokar flyg och boende i tid för att spara pengar och det är inte alls ovanligt att hon kontaktar idrottare inför tävlingar och hör sig för om hon kan bo hemma hos dem.
– Det är upp till var och en att boka i tid och spara pengar på det sättet. Då man har begränsade resurser är det viktigt att använda dem klokt, säger hon.
Vainio har blivit van att vända på varje euro och cent och inte nöja sig med att ta de hotell som tävlingsarrangörerna erbjuder. I Mexiko kostar de billigaste singelrummen på arrangörernas hotell 285 dollar per natt då prissumman om man vinner turneringen är 600 dollar. Vainio talar om hostel och airbnb som alternativ till det dyra boendet.
Medan hon själv är van att noga planera sina resor i tid och försöka minska på kostnaderna gillar hon inte riktigt förbundets sätt att ofta lämna de praktiska detaljerna till sista stund.
– Det blir ofta dyrare alternativ då de snabbare resorna bokas i sista stund, säger Vainio.
Då förbundets resurser både för Rio-teamet och för övrig verksamhet är begränsade skulle det vara viktigt att spara på kostnaderna där det är enkelt att göra det. Då kunde pengarna som används för dyra resor i stället användas till flera resor om man planerade bättre och klokare.
Dessutom önskar Vainio att förbundet oftare skickade med tränare på tävlingarna även om tränare finns med oftare än förr.
– Personligen upplever jag att det kunde vara ännu oftare och lite bättre organiserat, säger hon.
För att få stöd under matcherna brukar hon be bekanta spelare sitta bakom planen under matcherna.
Hon tystnar åter för en kort stund och säger att hon inte vill klaga på förbundet men att hon gärna ser att de begränsade resurserna används klokt.
– Man kan få allt att gå ihop men det kräver mycket av en själv. Och utan föräldrarna skulle finländsk badminton inte vara något. Det skulle helt enkelt inte fungera, funderar hon.