Axel Vikström: Ett tidlöst VM
Fotbollsförbund och sändningsbolag måste våga se bortom marknadskrafterna för att skapa en bättre helhetsprodukt av damfotbollen.
Fotbolls-VM i Kanada är en publiksuccé. Enligt de senaste siffrorna kommer över 1,25 miljoner åskådare att ha bänkat sig på arenorna när turneringen går i mål nästa söndag. Även om det nya rekordet inte kommer som någon överraskning är det ytterligare en indikation på att intresset för damfotbollen ständigt ökar.
Men tyvärr är det endast en bråkdel av stämningen på läktarna som tar sig in i tv-rutan. Sändningarna demonstrerar avsaknaden av ett större helhetstänk som behövs för att utveckla damfotbollen.
Ni som följt med Yles sändningar har säkert noterat att det är något bekant som saknas i rutan. Grafiken. Inget matchur, ingen information om vem som möts eller vad ställningen är. Det får vi endast ta del av var tionde minut. Att grafiken inte syns förstärker det jippoaktiga intrycket av att det nu inte är så stor skillnad vem som spelar eller hur det går. Något som inte lär locka nya tittare som kommer in mitt i matchen att stanna på kanalen.
På Yle förklarar evenemangsansvarige Robert Portman att matchgrafiken saknas eftersom FIFA bekräftade Yles anbud endast två dagar innan öppningsmatchen. Delvis ett resultat av kaoset inom FIFA men också en ekonomisk prioritering av Yle som avvaktade med att köpa rättigheterna tills de blivit billigare. För att få tillgång till den avancerade grafiken måste sändningsbolagen dessutom ha någon på plats i Kanada. Portman säger att det är beklagligt att sändningarna saknar grafik, men vill inte spekulera i om Yle skulle ha gjort en större satsning om FIFA gett dem ett snabbare svar.
Men avsaknaden av grafik är inte det enda som drar ner helhetsintrycket i tv-soffan. I kontrast till herrarnas VM, där FIFA anstränger sig till bristningsgränsen för att polera bilden av en ständigt pågående karneval på läktarna, verkar producenterna inte satsa nämnvärt på att höja stämningen. Det är sällan supportrarna zoomas in och ljudbilden förblir svag även när det är fullsatt på läktarna.
På klubbnivå är situationen givetvis ännu sämre. UEFA har inte ens orkat skapa ett tv-avtal för damernas Champions League, utan skänker "generöst" rättigheterna till klubbarna som sedan själva får försöka sälja dem vidare.
Det kommersiellt svaga intresset för damfotbollen ska inte naivt ignoreras – men samtidigt inte accepteras som en orubblig verklighet. Till skillnad från herrarna finns det en stor outnyttjad tillväxtpotential på damsidan. Om målet ska vara ökad jämställdhet måste förbund och sändningsbolag våga se bortom marknadskrafterna och skapa en bättre helhetsprodukt. Lite idealism skulle inte skada i en allt mer korrumperad fotbollsvärld.
Visst, det ska inte glömmas bort att VM sänds på för oss olägliga tv-tider och att kvalitén på sändningarna skulle göra vilken Tipsliga-producent som helst avundsjuk. Men nu talar vi ändå om ett VM i världens största sport. För att damerna ska få sin förtjänta uppmärksamhet räcker det inte längre med att enbart sända matcherna. Inte på långa vägar.