Om ett år ska festen i Vasa bli längre
På torsdag tar Sports första ligasäsong på 39 år slut. Men trots att långt över hälften av matcherna har slutat i förlust och laget slutar sist i ligan har festen i Vasa varit i gång hela säsongen.
– Den här stämningen finns inte i någon annan hall i Finland. Inte i någon.
Först är det svårt att sätta fingret på vad det är. Och det dröjer en stund innan man registrerar det. Men då man väl märker det inser man att det funnits där hela tiden. Det är liksom en del av hallen. En del av matchen. En del av upplevelsen.
Att se hockey i Vasa är inte som att göra det i någon annan ligahall i Finland. I normala fall, det vill säga i de övriga ishallarna, kan man nästan höra en viskning från andra sidan hallen då det går dåligt för hemmalaget, man kan lätt höra vad spelarna säger till varandra på isen upp till de övre läktarraderna och folk vänder sig om och tittar irritterat om telefonen råkar pipa till under matchen.
Men i Vasa finns publikens sång, surr, sorl, rop och ramsor med hela tiden. Ljudmattan finns där hela tiden och supportrarna hörs då Sport har pucken, de hörs då motståndarna pressar på och de hörs under spelavbrotten då gladiatorerna på isen drar efter andan för nästa kamp.
– Folk här i stan är stolta över oss och det är en skön känsla. Vi har spelat sådan hockey vi vill spela. Det är inte många lag som skulle orka hålla på på det här sättet efter att ha förlorat så många matcher som vi gjort.
De två citaten ovan är av lagkaptenen Erik Riska. De kommer med eftertanke, med glädje och stolthet och med en sådan dos ärlighet att de hänger kvar i luften en lång stund som för att ge extra effekt.
Riskas ögon tindrar på samma sätt som supportrarnas gjort kvällen innan då de hejat fram sitt älskade Sport i en av de sista hemmamatcherna för säsongen. Det är lätt att se att den starka känslan är ömsesidig. All den energi och alla de känslor som supportrarna riktat mot laget kväll efter kväll har fått genklang på isen. Det är få lag som jobbat så hårt, så samvetsgrant, så systematiskt och målmedvetet hela säsongen som Vasalaget gjort.
Och som Riska säger: Det har inte spelat någon större roll att laget slutar sist i ligan då säsongens sista summer ljuder på Kopparön i kväll. Varje kväll har varit en hockeyfest både för spelare och publik.
– Vi vill göra det här för varandra. Här i Vasa har det alltid varit så att laget har varit den stora grejen. Alla är lika viktiga.
Det är ord man hört så många gånger förr. "Ingen är viktigare än laget", "kollektivet kommer först, sedan de enskilda spelarna" och "det spelar ingen roll vem som gör målen och poängen, det viktiga är att laget klarar sig" är fraser man under en lång hockeysäsong får höra gång på gång.
I Sport verkar de här fraserna vara sannare än på de flesta andra orterna.
– Hjärtat är det viktigaste. Det är med det man vinner, säger Riska.
Charles Bertrand är ett strålande exempel på hur man tänker och lever i Sport. Den fantastiska fransmannen har dominerat stort på isen och han är bland de tio främsta i poängligan. Men trots att han varit överlägsen poängetta i laget hela säsongen har han hållits på samma nivå som resten av laget utanför isen.
Det har inte funnits några divafasoner . Bertrand har inte svävat på molnen och betett sig drygt och överlägset. Han har inte tagit mera utrymme i laget än till exempel Antti Uitto som fått sparsamt med speltid. Det är då man ser det här som man förstår att Riskas tal om att "alla är lika viktiga" verkligen gäller i Sport.
Det är just den starka gemenskapen, den goda lagandan och den kollektiva viljan att bli bättre som gjort att laget orkat och haft viljan att pressa framåt hela tiden trots att man parkerat i botten av tabellen hela säsongen.
– Visst har det ju varit något av en berg och dal-bana för laget om man ser på resultaten. Men jag tycker vi definitivt visat att vi hör hemma här, säger Riska.
Samtidigt har han lite svårt att vara allt för nöjd med lagets insatser då man kommer att sluta sist i ligan.
– Som proffs spelar man ju alltid för att vinna, säger han och blickar ut mot den tomma hallen.
Han funderar på de otaliga gånger han tryckt till motståndare just i den rinken, hur många gånger han hört publiken jubla då hemmalaget gjort mål, hur han tillsammans med lagkamraterna kämpat för varje puck, gett sig för fullt in i alla närkamper och aldrig gett upp. Riska minns med värme att det inte varit tyst i hallen en sekund under matcherna då laget gjort sin första ligasäsong sedan 1975–76 – 13 år före han själv föddes.
Känsla, samhörighet, gemenskap och kollektivet har varit en av grundpelarna för Sports första ligasäsong. En annan nästan lika viktig har varit identiteten.
Då ett nytt ligalag, efter många års paus, gjorde entré väcktes en hel del frågor. Hurdan hockey ska laget spela? Hur kommer det att se ut på isen i Sports matcher? Vad kommer att vara lagets styrkor?
Svaret kom rätt snabbt. I form av tränaren Tomek Valtonen.
– Vi spelar aktiv hockey med hög intensitet, vi ger allt på isen och det är tråkigt att spela mot oss men kul att se oss spela. Vi spelar helt enkelt med känsla, säger han.
Han kunde lika bra ha beskrivit sig själv som spelare som sitt nuvarande lags spel. Sporttränaren har fått sitt lag att spela Tomek-hockey i ordets mest positiva bemärkelse.
– Känsla är A och O. Det handlar om att få all kapacitet ur spelarna, prestera på de yttersta gränserna och förstå att all energi kommer från spelarna.
Men helt enkelt har det inte varit för den karismatiska och hetlevrade coachen att börja jobba i en organisation där man kämpar i botten i stället för i toppen av tabellen. Kontrasten mellan Jokerit och Hartwallarenan och Sport och Kopparön kunde inte vara större.
– Jag har fått lära mig mycket, inte minst om tålamod, säger han.
– Och jag skulle ljuga om jag sade att det inte varit tungt.
Att tala med Valtonen är en rätt intensiv upplevelse och man inser snabbt att det finns en orsak till att hans spelare vill jobba för honom. Han kan stundtals verka nästan frånvarande då han låter blicken vandra och knappt noterar en fråga för att i nästa stund spänna ögonen i en och ge ett rakt, analytiskt och laddat svar. Det är som att tala med Sports spel på isen.
– Det viktigaste då vi värvar nya spelare är att de ska ha karaktär, säger han.
Efter att de sista åskådarna i dag lämnar ishallen i Vasa är det dags för Sport att blicka framåt. Med den första säsongen bakom sig är det dags att ta följande steg.
– Vi har lärt oss att hata att förlora. Det är en viktig sak som den första ligasäsongen fört med sig och det tar vi med oss, säger Tomek med eld i blicken.
Supportrarna och spelarna visste inför den första säsongen att det skulle bli tufft. Man visste att risken för en hel del förluster fanns. Det var ingen överraskning och på sitt sätt acceptabelt. Så acceptabelt det kan vara för proffsidrottare att förlora.
– Nästa steg är att börja vinna flera matcher. Det räcker inte längre med att spela jämna matcher, det måste komma segrar, slår Riska fast om nästa säsong.
Han ser förväntansfull ut då han tänker på den kommande säsongen trots att den här säsongen inte ens är över. Ofta brukar spelare som missar slutspel ha annat i tankarna än följande säsong i slutet av den långa grundserien. Men i Vasa gör man inte som andra brukar göra.
– Vi ska gå till slutspel nästa säsong. Tänk dig hur publiken här är då, säger han både åt sig själv och åt mig.
Kontrasten mellan den tystnad som precis i den stunden finns i hallen och det öronbedövande oljud som i Riskas planer ska infinna sig om ett år då Sportspelarna åker in på isen inför sin första hemmamatch i slutspelet gör att det går kalla kårar längs ryggraden.
Det är nästan som om han läser mina tankar.
– Det är rätt häftigt här i hallen. Det är så mycket sång och glädje och de ger en så otrolig stämning som inte finns någon annanstans, säger han med ett brett leende.
Nästa säsong ska stämningen finnas kvar i hallen längre in på våren.