Kolumn: Låga förväntningar – ändå en stor flopp
"Om Valtonen inte får fason på de grundläggande delarna i spelet senast i november borde klubbledningen börja se sig om efter en tränare som kan bygga upp laget, skapa en spelidentitet och ge Sport trovärdighet på sikt."
Att det skulle bli svårt visste alla på förhand.
Att laget inte skulle ta alltför många segrar var också rätt väntat.
Att det skulle bli en och annan brakförlust kom inte heller som någon chock.
Men att laget skulle floppa redan i starten kom som en överraskning.
Inledningen på Sports comebacksäsong i ligan har varit betydligt sämre än man kunde tänka sig på förhand.
Senast Sport spelade i ligan tog laget 11 poäng på 36 matcher. Och inledningen i höst har varit precis lika dyster som säsongen 1975–76.
Om man också den här säsongen fick två poäng för seger i stället för tre skulle Sport vara på väg att ta 12 poäng på 36 matcher i den takt man för tillfället håller.
Och om man fortsätter som hittills blir man det lag som samlat minst poäng under en säsong sedan trepoängssystemet infördes.
Att Sport skulle vara klar jumbo då serien är slutspelad var rätt självklart inför säsongen. Men att laget på något sätt hade varit med och – åtminstone i teorin – kämpat om en plats bland de tio främsta fram till landslagspausen i november kändes möjligt och till och med nästan troligt.
Jag föreställde mig att den hajpade hemmapubliken skulle vara den sjätte utespelaren som bar laget till seger och gjorde Kopparön till en jobbig plats för motståndarna.
Efter sju hemmamatcher har man tagit två segrar och publiken har definitivt inte varit den sjätte utespelaren. Den hockeyboom det talades om inför säsongen ser snarast ut att vara en lika stor bubbla som Tomek Valtonens spelfilosofi.
Bara 3 434 åskådare per match betyder nästan 1 100 tomma platser varje kväll. Och det lär inte bli bättre av att man upprepade gånger tvingas lämna hemmaisen som förlorare.
De största problemen finns ändå på isen. Sports spelarmaterial räcker helt enkelt inte till. Laget saknar fortfarande en förstafemma och det märks tydligt då matcher står och väger och någon borde kliva fram och avgöra.
Det finns ingen spelare som har den där extra kvaliteten som ensam kan skapa lägen och avsluta dem. Det finns ingen som kan styra och ställa i powerplay då det verkligen gäller. Och det finns ingen som tar tag i spelet, leder laget och får i gång en ursinnig jakt på slutet.
Det här är brister som fanns inför säsongen och det är brister som kommer att finnas under resten av säsongen.
För att klara sig med ligans sämsta spelarmaterial måste två kriterier uppfyllas. Man måste ha en exceptionellt skicklig tränare och man måste ha en av ligans bästa målvakter. Har man båda kan man nå framgångar. Har man ingendera, som det är i Sports fall, slutar det hela som det är på väg att göra.
Tomek Valtonen kan skrika sig blå i ansiktet i bytesbåset men det hjälper inte då spelarna inte håller tillräckligt hög standard, då Valtonen inte kan organisera spelet tillräckligt bra och då svordomarna dominerar språket han använder.
Då enkla uppspel i mittzonen vållar oöverkomliga problem, då horribla markeringsmissar i den egna zonen präglar spelet och spelarna inte klarar av att ta sig in framför motståndarmålet med puck samtidigt som spelet framför den egna kassen ofta är under all kritik är det lätt att inse att de grundläggande elementen inte håller tillräckligt hög nivå för spel i ligan.
Den här säsongen är resultatmässigt klappad och klar. Nu gäller det att blicka framåt. Om Valtonen inte får fason på de grundläggande delarna i spelet senast i november borde klubbledningen börja se sig om efter en tränare som kan bygga upp laget, skapa en spelidentitet och ge Sport trovärdighet på sikt.
Då behöver framtiden inte se lika mörk ut som den gjort i höst.