Klingande bollar det enda som får höras

– Fartfyllt, medryckande, spännande. Det är de tre ord som jag skulle använda för att beskriva goalball, säger Erkki Miinala, 27-årig Esbobo och en av stöttepelarna i Finlands herrlag i goalball-VM som inleds i Esbo i morgon.

– Det är ganska svårt att förklara vad goalball är. Det är ett snabbt spel som kräver snabba reaktioner. Enbart med hjälp av hörseln måste man klara av att avgöra var bollen kommer ifrån och vart den är på väg, säger damlagets Natalie Ball, som är 34 och bosatt i Helsingfors.

Både Miinala och Ball blev bekanta med goalball för första gången redan i lågstadiet i åtta-nioårsåldern, Ball i Storbritannien och  Miinala i skolan för synskadade i Jyväskylä.

– Men det var först för tio år sedan som jag började på riktigt. Jag var 18 år gammal då en vän ringde och frågade om jag var intresserad av att komma och spela med honom. Jag kom ihåg att jag gillat grenen, gick med och blev genast engagerad, berättar Miinala, som sedan dess varit med och vunnit flera guld åt Finland, bland annat i EM 2011 och i Paralympics i London 2012.

Under tiden har Ball, som tränat goalball under hela sin skoltid, spelat i fyra VM och representerat förutom Finland också Storbritannien och Tyskland.

– I mitt första VM tävlade jag för Storbritannien där jag växte upp och så spelade jag två gånger i det tyska laget när vi flyttat dit med familjen. Sedan jag flyttade hit för att studera har jag representerat Finland. Jag har alltså inte riktigt någon nationell identitet, säger Ball på god finska och skrattar.

Gammal världstopp

På 1990-talet var Finland den absoluta världsettan i goalball, då både damerna och herrarna tog hem guldet i VM i Colorado Springs i USA 1994. Historiskt sett ligger Finland tvåa i medaljtabellen med fyra me­daljer, tre guld och ett brons, medan ettan USA har fyra guld och sammanlagt 9 medaljer.

Efter år av medaljer slutade herrarna i fjol på en sjätteplats i EM, medan damerna varit nära topplaceringarna varje år men inte lyckats knipa åt sig någon medalj på länge. Trots det är förväntningarna höga inför hemmapubliken i Hagalunds idrottspark, både på herr- och damsidan.

– Jag hoppas att vi ska få vårt spel att rulla igen, så att vi kan ta oss ända till medaljmatcherna. Vi har trots allt de gamla gulden bakom oss. Och att i hemmatävlingarna nappa åt sig en plats till Rio skulle sitta fint, säger Miinala.

De tre bästa lagen i VM får nämligen direkt en plats i Paralympics i Rio de Janeiro 2016, medan de övriga måste kvala för en plats under nästa år.

– Man kan säga att det är onödigt att tävla om man inte hoppas på medaljplacering, och så är också Riomöjligheten väldigt viktig, säger Ball.

VM inleds i Hagalunds idrottspark i morgon, i den äldre idrottshallen och i Summahallen intill, och på lördag är det dags för final. 16 lag deltar i turneringen på herrsidan och 12 lag på damsidan, vilket innebär 164 spelare och 111 lagmedlemmar. Sammanlagt kommer det att spelas 102 matcher på sex dagar i Hagalund, så det är inte frågan om någon liten turnering.

Att tiga är guld

För att spelarna ska höra bollen krävs det att goalballpubliken sitter knäpptyst medan spelet är i gång. Mobiltelefonerna ska vara på ljudlöst och man bör också akta sig för att skramla eller fälla saker. Först då domaren visslat till är det dags att fira målet – och då är det förstås mer än önskvärt.

– Speakern och domarna anvisar publiken inför matchen om när man bör vara tyst och det brukar gå bra. Då bollen är ute får man däremot heja så mycket man vill, bara rösten håller. Medan spelet är i gång hinner man sedan vila rösten, förklarar Miinala, som själv brukar vara ganska högljudd på plan. Trots att publiken ska vara tyst får spelarna nämligen kommunicera fritt på plan.

– Jag brukar psyka motståndaren lite, och försöker också väcka det egna laget och publiken med kommentarer. Det är min show, jag kan till exempel ropa till motspelaren att ”oj, vilket lätt kast”, trots att det var ett drömkast.

Tystnaden är helt avgörande för spelet, och ibland har det kunnat gå så långt att domarna valt att inte godkänna ett mål för att publiken börjat hurra innan spelet blåsts av.

– Jag tror det var i EM 2011 som motståndarlaget lämnade in en protest för att publiken inte klarat av att vara tyst, och då godkändes inte vårt mål. Men några andra problemsituationer kommer jag inte ihåg, säger Ball.

Både Miinala och Ball garanterar ändå att man inte behöver vara rädd för att komma på matcherna. Spelarna är väldigt entusiastiska inför att få spela inför hemmapubliken.

– Det är självklart att det är fint att spela inför en stor publik, det blir mera inlevelse i spelet då. Jag är åtminstone väldigt förväntansfull, säger Miinala.

Ball instämmer och tror dessutom att goalball kan vara en positiv överraskning även för den vana bänkidrottaren. Hon uppmanar alla som har möjlighet att komma till Hagalund för att uppleva något nytt. En biljett som berättigar till inträde till alla matcher under de två sista tävlingsdagarna, när det spelas allt från kvartsfinaler till final, kostar 20 euro. De övriga matcherna under turneringen är gratis och det finns plats för dryga tusen åskådare i båda hallarna.

– De flesta som kommit för att se på goalball har gillat farten i spelet. Och att märka att man kan klara av att spela trots att man inte kan se har fungerat som en aha-upplevelse för många, säger Ball.