Washington

– Det här stället är ett ruckel. Men det är åtminstone vårt eget ruckel, säger Paul Sotoudeh med stolthet i rösten medan han surrar fast supporterbanderoller på den nedre läktaren på det enorma RFK Stadium i Washington DC.

Arenan, som fått sitt namn efter Robert F Kennedy, är en ålderstigen trotjänare med ett slitet och trött anlete, flagande målarfärg och ett segerrikt förflutet. Här hade Washington Redskins sina glansdagar på 80-talet, i den i USA populärare varianten av fotboll, där den ovala bollen för det mesta kastas eller bärs över mållinjen. Det är för de framgångarna arenan är känd i USA, men det bekommer inte Paul Sotoudeh. För honom är det helt andra titlar och den andra varianten av fotboll, den som för det mesta spelas med fötterna, som väcker de varmaste minnena.

– Vi har nog haft våra egna triumfer här också säger Sotoudeh kvickt och pekar mot den ena kortändan där fyra fanor hänger som symboler för de mästerskap DC United vann i skuggan av Redskins på 90-talet och i början av 2000-talet strax efter att Major League Soccer grundades.

40-åriga Paul Sotoudeh har jobbat frivilligt och oavlönat för DC Uniteds supporterklubb Screaming Eagles i nästan hela sitt vuxenliv. De senaste fyra åren har han ansvarat för förberedelserna på arenan inför varje hemmamatch. Före det slet han som heltidsjobbande oavlönad ordförande.

– Vi gör det här för att främja grenen. Stärka fotbollen i USA. Det är vår mission och vi skulle inte göra det om vi inte trodde på fotbollens framtid i USA, säger Sotoudeh med eftertryck.

Det är sex timmar kvar till avspark och banderollerna är på plats. Stora och små fanor har ställts på plats och den enorma bastrumman väntar otåligt på att tas i bruk. Paul Sotoudeh, den amerikanska fotbollens fotsoldat, är färdig för match.

Samvaro – ingen religion

När MLS grundades 1996 hade Paul Sotoudeh svårt att hitta någon som ville följa med på DC Uniteds matcher. I dag är allt annorlunda. Det blir uppenbart när jag följer med Paul till parkeringsplatsen utanför arenan där några hundra supportrar har samlats för att äta, dricka och umgås i solen före matchen. I USA går man inte till puben före matchen utan till parkeringsplatsen för att grilla.

– Om vädret är vackert tror jag inte att det finns något annat ställe i Washington man vill vara på. Jag tror att vem som helst, vare sig du är fotbollsfantast eller inte kan trivas här, säger Paul som ansvarar för musiken som dånar ur högtalarna. Och varför skulle man inte trivas. För mindre än tio euro får man hugga i en buffé med hamburgare, hot dog, pasta, pizza, ost och kex och till och med hummus och pitachips. Och som socker på bottnen, så mycket öl du vill eller orkar dricka. Och det handlar inte om det billiga amerikanska lättölet utan lokala kvalitetsbryggerier.

– Jag kommer hit för att det är roligt, säger Bailey Small, en färsk fotbollsvän som medger att det hänt att hon kommit enbart för förfesten och farit hem när matchen börjat. Det blir uppenbart att man är här framför allt för att trivas. Det är en bit kvar till religionsstatus för fotbollen i USA.

– Fotboll som en religion existerar nog inte ännu här, bland annat för att klubbarna är så unga. Supporterskapet har inte gått från generation till generation så som i Europa. Jag är enormt passionerad och DC United har en central del i mitt liv, men är det jämförbart med en supporter för Glasgow Rangers med alla de politiska, religiösa och socioekonomiska kopplingarna? Nej, det är det inte, svarar Sotoudeh på sin egen fråga.

Det betyder inte att det inte skulle finnas en samhällelig ingrediens i Screaming Eagles verksamhet. Klubben beställde nyligen tiotals regnbågsflaggor till hemmamatchen den 28 juni då det förflutit 45 år sen Stonewallupproret i New York, som betraktas som startskottet för gay rights-rörelsen i USA.

– Vi har alltid velat vara inkluderande. Vi har många gay-medlemmar i klubben. Hetero, homo, trans, det kvittar. Vi är alla anhängare av samma lag och idrottsgren och gör gemensam sak för fotboll. Det är viktigt för oss att visa att vi inte tror på rasism, sexism eller homofobi.

Ur ett europeiskt skinnskalle-huligan-perspektiv känns regnbågsflaggorna på fotbollsläktare något överraskande, men genomsnitts-fotbollsfantasten i USA är ung, urban och bosatt i de liberala stödjepunkterna på öst- och västkusten. Samma demografi som går i bräschen för sexuell jämställdhet i landet.

Framåt för fotboll

Diskussionen om fotbollens framtid i USA dyker upp med en viss regelbundenhet, speciellt inför VM-turneringar. Paul Sotoudeh och hans supporterkompisar är alla övertygade om att grenen har stärkt sitt fotfäste och blivit populärare. Och fakta styrker den uppfattningen. När MLS inledde sin första säsong för 18 år sedan gjorde man det med tio lag. I dag tävlar 19 manskap om ligatiteln och 2020 förväntas antalet lag ha stigit till 24. I snitt söker sig över 17 000 åskådare till matcherna som allt oftare spelas på nya arenor byggda enbart för fotboll. Grenen har också en större synlighet. För 20 år sedan var det svårt att hitta en kanal som visade en amerikansk VM-kvalmatch. I dag har MLS ett TV-kontrakt värt nästan 100 miljoner dollar årligen, Premier League och Champions League visas på lättåtkomliga kanaler, nyheter om Lionel Messi och Cristiano Ronaldo tränger sig ibland in mellan dito om Lebron James och Tom Brady, och nyheten om petandet av Landon Donovan väckte het debatt hos idrottsintresserade som tidigare fnyst åt fotboll. Trots det är fotboll fortfarande en marginell idrottsgren i jämförelse med de största och vackraste och detta faktum kan Paul Sotoudeh och hans passionerade gelikar knappast ändra på. Ett faktum som Sotoudeh inte sörjer över.

– Marknaden är stor nog för oss, vi behöver inte utmana de stora grenarna. Det har funnits tider då vi inte visste om ligan skulle överleva. Att veta att MLS är stabil och att mina barn kommer att ha en liga att följa med i USA är stort, säger Sotoudeh som dessutom anser att kvaliteten stigit.

– De bästa lagen i MLS skulle överleva i Premier League. Inte vinna, men nog undvika nedflyttning.

Det amerikanska landslagets nivå är han inte lika övertygad om i år. Paul Sotoudeh åker till Brasilien för att följa med VM-turnering och han är väl medveten om att gruppen med Portugal och Tyskland är tuff och ett amerikanskt avancemang osannolikt.

– Framgång i Brasilien skulle vara härligt, men det är inte längre av avgörande betydelse för grenen. Fotbollen i USA växer ändå.

– Vi står på stabila ben, säger Paul Sotoudeh nöjt innan han går vidare för att förbereda sig för matchen.

Det är avspark om en timme och Paul ska leda hejaklacken.