Jag har alltid fascinerats av stämningen på Stafettkarnevalen. Jag har aldrig själv varit med och sprungit men under högstadieåldern var jag med i hejarklacken för min skola, Lyceiparkens skola. Vi skrek oss alltid hesa, speciellt när vi såg kända ansikten springa nere på banan. Efteråt var vi trötta, men oj så glada! Idrott och sport har aldrig stått så hemskt nära mitt hjärta, men det kändes som att det här är precis som det ska vara. Alla är glada och hejar på varandra och alla gör sitt bästa. Jag önskar att denna drömbild skulle ha varat längre, men med åren har min egen erfarenhet visat att sport inte alltid är så här idylliskt.

Senast för några dagar sedan var jag på min pojkväns fotbollsmatch i grannbyn där en av det ena lagets spelare betedde sig hotfullt mot det andra lagets publik. Spelaren sparkade en boll mot dem och hotade med att han skulle döda dem om de ännu en gång kastade stenar. Publiken stod undrande och såg på varandra och hade ingen aning om vad han talade om. Slutligen visade det sig ändå bara vara ett misstag, en sten hade flugit från en annan spelares sko. Spelaren fick gult kort, men stämningen var förstörd för resten av matchen.

Det är inte första gången sådant här händer på de matcher jag varit på och det är jättetråkigt att det är på det här sättet. Sport ska vara något positivt och bringa lagandra istället för att egga folk mot varandra. Enligt mig är Stafettkarnevalen ett fantastiskt exempel på hur det borde vara. Om de barn och ungdomar som befinner sig här bär med sig tanken att sport är något som förenar istället för att splittra, då har karnevalen nått ett mål som man kanvara stolt över.