HIFK oslagbara mästare
HIFK förlorade två matcher på hela säsongen – men då var Linda Cainberg inte med. Med Cainberg på plan var de regerande mästarna oslagbara och det tredje raka guldet kom till slut lekande lätt.
FINAL
HIFK–Dicken 34–25 (17–12)
HIFK mästare med 3–0 i segrar.
När guldet skulle säkras var det HIFK:s mest rutinerade spelare som klev fram.
Annika Lindström gjorde viktiga räddningar samtidigt som Annamari Jääskeläinen, Anette Tallqvist och Linda Cainberg i jämn takt satte målen framåt. På tio minuter hade HIFK ryckt upp en sexmålsledning, ett ryck som Dicken aldrig hämtade sig från.
Framför allt Cainberg fortsatte som hon startade och gjorde 12 mål när HIFK genom en seger med klara 34–25 säkrade guldet i tre raka matcher.
– Jag såg att det inte fanns nån annan utväg, jag var så usel i den andra matchen. Vi hade bra lagspel i den matchen också, kanske ingen märkte att jag var så dålig. Men jag bestämde mig för att sätta mera fart, säger Cainberg med guldmedaljen runt halsen.
När Dicken i andra halvlek valde att markera bort Cainberg samtidigt som Tallqvist skadade sig kom också HIFK:s bredd fram. Utmanaren var aldrig nära att komma ikapp.
– Resultatet av hur det här laget byggts upp kunde man se i finalen. När de unga behövde komma in såg man att de kan ta ansvar, för att de fått ansvar tidigare under säsongen, säger Cainberg och fortsätter analysera varför det blev ännu ett HIFK-guld.
– Vi har ett himla bra material, man kommer inte ifrån det. Vi är jämnstarka och har ökat vårt tempo. Vårt kollektiva försvar är vår stöttepelare och de unga spelarna är otroligt bra. Det varierar från dag till dag vem som kan avgöra, den bredden har inte Dicken, säger Cainberg.
I kollektivet har ändå Cainberg en väldigt viktig roll, inte minst psykologiskt. Dicken slog HIFK två gånger den här säsongen, men då var skyttedrottningen skadad. Med Cainberg i den spelande uppställningen blev det idel segrar för HIFK.
– Det är faktiskt inget jag tänkt på. De kändes ju som förluster för mig också, fast jag inte var med, säger Cainberg.
Motsatt läge var det för Dickenspelarna efter finalserien. Visst sved förlusten, men samtidigt kändes föreningens första medalj på elva år som en seger.
– Vi ska vända det här till något positivt, det är en så stor vinst för oss. Vi har gått från division ett till en sjunde plats vidare till en fjärde plats och nu är vi tvåa. Visst trodde vi på oss själva inför finalen också, men vi tappade spelet helt när det gällde, säger Dickens Annika Näräkkä.
Varför det?
– Jag vet inte. Vi är oerfarna. Jag vet inte om det var nerverna, säger Näräkkä.
Några finalnerver syntes däremot aldrig till hos HIFK. Inte så konstigt, då en spelare som Linda Cainberg nu firar karriärens sjätte FM-guld.
– Man kan inte skilja på dem, det är alltid lika roligt. Och det var aldrig lätt på det viset, även om jag är lite överraskad att det blev 3–0 i matcher, säger Cainberg.