Foto: Scanpix

Juhanson fick en andra chans i livet

Havet slukade många av hans bästa vänner, men Ain-Alar Juhansson klarade sig mirakulöst helskinnad ur en av historiens värsta färjekatastrofer. Han beslöt att förvalta sin andra chans till livet. – Men i två års tid var jag helt vilse, säger ex-triathlonproffset.

Sport Triathlon




Ain-Alar Juhanssons resliga kroppshydda syns lång väg när han pilar av och an i tävlingsområdet vid vackra Pyhäjärvi i Otepää, för det mesta med en mobiltelefon vid örat och ett brett leende på läpparna. Juhansson är en populär figur och känd idrottsman i Estland, fast han numera ägnar sig mer åt sin familj och sin nya bana som tävlingsarrangör.
Han har alltid tid att växla några ord och vinkar glatt åt en gammal bekant, fast det är flera år sedan senast. En av universums mest sympatiska personer, utan tvekan.
Juhansson, 36, är en av de mest framgångsrika proffstriathleterna under 2000-talet, med segrar i de prestigefyllda tävlingarna på Lanzarote och Nya Zeeland. Men det var nära att hans liv skulle ha fått ett tragiskt slut alldeles för tidigt.
När Juhansson, som är född och uppväxt i den lilla estniska staden Paide, några mil söder om huvudstaden Tallinn, var sjutton år var han redan en begåvad idrottsman och triathlet med livet framför sig. Men på väg till en tävling i Sverige år 1994 ingrep ödet.
Färjan, M/S Estonia, som Juhansson och hans lagkamrater färdades med, kapsejsade och drog hundratals människor med sig i djupet. Juhansson var en av de få överlevande, men hans vänner var inte lika lyckosamma.
– Jag förlorade två av mina största idoler, som invigt mig till triathlon. Själv klarade jag mig oskadd, frånsett de mentala skadorna, säger Juhansson i en intervju med Hbl.
– De följande två åren var jag helt vilse. Jag drack bara en massa vodka och umgicks med fel slags vänner. Jag gick upp i vikt och vägde över 100 kg.
Till slut beslöt Juhansson att ta sig i kragen. Han stegade in i ett av försvarsmaktens värvningskontor och anmälde sig för militär tjänst.
– Jag insåg att det här inte var rätt sätt att förvalta den andra chans till livet som jag fått. Jag behövde återfå en bit disciplin i mitt liv, säger han.
Juhansson började idrotta igen och efter att ha tjänstgjort i militären beslöt han att satsa på sin idrottskarriär – till hundra procent. Talangen hade inte försvunnit någonstans, men det var svårt utan sponsorer och färska meriter.
– Jag tvingades jobba halvtid, fast jag tränade som ett proffs. Det blev tidiga morgnar och långa dagar, men efter ett år blev jag antagen till försvarsmaktens idrottsprogram. I princip började staten bekosta min träning. Det var inget lyxigt liv, handpenningen räckte knappt till mat och hyra, men det gjorde att jag kunde träna som en proffstriathlet, säger Juhansson.
Satsningarna började ge resultat, i synnerhet då Juhansson började fokusera på de längre distanserna. Som en före detta skidåkare hade han samma svaghet som många andra triathleter som har en bakgrund inom andra idrottsgrenar – simtekniken är för dålig för olympisk distans. Däremot var Juhansson som klippt och skuren för lång distans, då hans långa och muskulösa ben gav honom en ruskig fart på cykeln och löpningen. 
År 2006 och 2007 kulminerade hans karriär i segrar i de prestigefyllda Ironman-tävlingarna på Nya Zeeland och Lanzarote. Den förstnämnda var förstås lite speciell, då simmomentet blev inställt på grund av oväder.
– En del tror att jag vann på Nya Zeeland bara för att simningen uteblev, men då var jag i min bästa form någonsin, säger Juhansson.
Onekligen hade Juhansson rätt gener och en idrottslig uppväxt som skapade grund för hans senare framgångar. Men i triathlon räcker inte enbart begåvning långt. Det krävdes tusentals och åter tusentals timmar av hård och målmedveten träning.
– Jag gillar inte ordet uppoffring, men det är säkert vad det var frågan om. Jag tillbringade åtta månader om året borta hemifrån, borta från vänner och familj, och det är jobbigt om du är en social person som jag.
På väg tillbaka från en tävling på Lanzarote ingrep ödet än en gång, den här gången på ett positivt sätt. På flyget hem mötte Juhansson sin blivande hustru Evelin, en gymnast som återvände från en internationell tävling i Barcelona.
– Det var kärlek vid första ögonkastet. Det känns otroligt att mötas på det sättet, säger Juhansson leende. 
Senare samma år gifte sig paret och slog sig senare ned i Tartu. De har nu en tvåårig dotter, Nora, som tar en hel del av Juhanssons tid och uppmärksamhet.
– Det var en av orsakerna till att jag valde att avsluta min karriär, att jag ville ägna tid åt min familj. Jag ville intes vara en far som är borta hemifrån hela tiden, säger han.
– Det var kanske inte det klokaste beslutet ekonomiskt sett eller på andra vis, men min själ är lycklig.
Även om han medger att han ibland saknar tävlandet planerar Ain-Alar Juhansson inte någon comeback, men namnet Juhansson kommer säkert att figurera i idrottssammanhang i framtiden. Det verkar skrivet i stjärnorna att dottern Nora blir en elitidrottare – fast hon sannolikt följer i sin mors fotspår.
– Hon leker redan med ett hulaband och boll, så månne hon inte blir gymnast. Åtminstone under en del av sitt liv.