Esbojuniorerna tror på Blues

Esboborna är otacksamma. Det säger Jussi Salonoja, Blues ägare och vd, för kvällstidningen Ilta-Sanomat. I intervjun berättar han varför han vill bli av med klubben som på våren kämpade sig till final i FM-ligan. Salonoja har ungefär 20 miljoner skäl. Blues är en bottenlös brunn även för den tätaste av affärsmän. Men är det rätt att skylla på fansen, och vad tänker alla de tusentals människor som är engagerade i föreningens juniorverksamhet?

Martti Merra tränade Blues 1992–1994 när Esboklubben gjorde entré på elitnivån. Då hette klubben Kiekko-Espoo, den spelade hemmamatcherna i ett skjul i Mattby och lockade entusiastiska fans. Det talades om en liten hockeyboom. I dag är Martti Merra mest känd som lokalpolitiker (Saml) och ordförande i Esbo stadsstyrelse. Han är fortfarande ständig gäst på läktaren i Barona Arena i Ängskulla dit Blues flyttade på vintern 1999.

Hur reagerade du på Jussi Salonojas beslut att sälja Blues?
– Det är alltid en liten chock när sådant här blir offentligt men själva beslutet överraskar inte. I somras överförde han hockeyklubbens aktier från ett skatteparadis tillbaka till Finland och han tog själv över som verkställande direktör. Så någonting var i görningen, det visste man.

– Och jag förstår Jussi. Efterklokt kan man ju säga att kanske han borde ha sett över avtalen som hans far gjorde med Esbo stad och som han ärvde med klubben och arenan. Pappa Pekka var sur på Esbo och köpte ut staden ur hallbolaget och i den vevan glömde man bort att förnya överenskommelsen om att staden skulle köpa istid i arenan.

Vad tror du händer nu?
– Eftersom Salonoja vill behålla arenan i ett eget bolag vill han nog inte heller släppa hockeyn helt och hållet. Den där hallen går inte runt utan ishockey. Men det är klart, sådana här besked orsakar alltid osäkerhet.

– Jag tror inte det händer något på ett tag nu. Men nog vill jag hellre se det här meddelandet som en möjlighet. Och så ska vi vara tacksamma för det arbete som Jussi Salonoja gjort. Han känner nog att han är värd mera uppskattning.

Och laget, då. Hur tror du spelarena och tränarna tänker på situationen?
– Tränarna tränar, spelarna spelar. De är proffs. Men inte är det här optimalt eller tryggt. Det är mänskligt att känna sig osäker.

Blues ligger rejält under sitt eget publikmål (4300 per match, laget snittar nu 3241). Vad säger du om kritiken mot fansen, den betalande publiken?

– Jag vet inte varför Esboborna inte går på Blues matcher, men det låga intresset handlar knappast om någon enskild omständighet. I år har det talats mycket om Blues obefintliga marknadsföring, det har snackats om klubbens namn och om hemmarinkens geografiska läge. Allt det här inverkar. Själv tror jag också att ommöbleringarna på Blues kontor spelat in. Många nyckelfigurer som kanske lärt sig av sina misstag har fått gå i år och det tar tid för de nya att hitta rätt. Det där kontoret har kanske inte mått så bra.

Jussi Salonoja efterlyser också stadens insatser för Esbos eget lag. Ska fullmäktige nu rycka ut i en räddningsoperation?
– Vi kommer säkert att diskutera hockeyn men inte är det mycket staden kan göra. Vi skyfflar inte pengar i Blues, städer äger inte hockeyklubbar. Ger man åt en är kön snabbt lång. Det är ohållbart.

Vad säger du om påståendet att det inte ryms tre ligaklubbar (Blues, HIFK, Jokerit) i huvudstadsregionen?
– Det är märkligt. Det bor 200 000 människor i Tammerfors och de har två lag. Okej, de lagen underpresterar nu men i alla fall. Vi har nästan en miljon invånare i Helsingforsregionen. Så om man tittar enbart på de siffrorna finns här gott om utrymme för konkurrens.