Evilä tackar sin pappa och vidskeplighet

Längdfinalen blev en synnerligen tudelad historia för förhandsfavoriten Tommi Evilä. Å ena sidan är FM-guld med feber i kroppen långt ifrån någon dålig bedrift men å andra sidan har han ännu inte lyckats spräcka B-gränsen för att ta en plats i den finländska VM-truppen till Daegu.

– B-gränsen på 810 kunde jag nog se mig om efter helt annanstans, blir ändå Eviläs krassa svar på frågan om hur han känner inför sitt segerresultat på 808, som är ynka två centimeter från en VM-biljett.

Mycket hann ändå hända i den dramatiska längdtävlingen innan finalen var så långt hunnen att Evilä än en gång kunde koras till finsk mästare. Årets statistiktvåa Mikko Kivinen inledde i bra form men tappade greppet efter ett långt hopp som slutade med att han och funktionärerna käbblades om vilken som egentligen var den rätta mätpunkten.

När Kivinen fick nöja sig med brons pågick guldstriden i stället mellan Roni Ollikainen och Evilä. Ollikainen överraskade både sig själv och konkurrenterna med personbästa och ledning i finalen med resultatet 804.

– Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av hoppet, säger den omtumlade silvermedaljören.

För mot alla odds fick Ollikainen faktiskt nöja sig med silver i duellen mot den febersjuka Evilä.

Inför sitt allra sista hopp i finalen laddade Evilä upp mera aggressivt än publiken varit van vid att se honom. Hans peppningsrop till sig själv ekade mot långsidan av Paavo Nurmi-stadion och pekfingrarna formade segergester redan innan han tog sats mot sandgropen.

Och där satt det. Hoppet på 808 som är årsbästa för Evilä med en marginal på 10 centimeter men samtidigt försmädliga två centimeter från B-gränsen till VM.

– Man måste vara realistisk. Ännu en timme innan tävlingsstart funderade på om jag alls ska vara med och tävla och nu är jag guldmedaljör, säger Evilä och det är tydligt att adrenalinkicken lagt sig snabbare än vanligt för Tammerforsidrottaren.

Att Evilä trots motgångarna de senaste dagarna valde att ställa upp i finalen har han dels sin pappa, dels sin egen vidskepliga läggning att tacka för.

– Jag är vidskeplig av mig och tog mitt allra första FM-guld här i Åbo för tio år sedan. Och före tävlingen sade pappa åt mig att ”i Åbo lyckas du oberoende av omständigheterna”.

När det gäller EM, VM och OS har Evilä en rad av motgångar bakom sig efter VM-bronset i Helsingfors 2005. Ändå har den oerhört tävlingsinriktade längdhopparen aldrig ens i en bisats nämnt något bäst före datum på karriären. Med den bakgrunden är konstaterandet om att en cirkel sluts i Åbo tillräckligt för att åhörarna ska haja till.

– Jag är knappast med här om ytterligare tio år. Fast det är klart, i mitt fall ska man aldrig säga aldrig, säger Evilä som för att ta udden av allvaret.
Ollikainen stiger fram

Med FM-guld i bagaget återstår endast en chans för Evilä om han fortfarande vill vara en av finländarna som sätter sig på VM-planet till Sydkorea. De stora orden om att han alldeles säkert kommer att nå B-gränsen i Villmanstrand på lördagen lyser ändå med sin frånvaro och skvallrar om att Evilä har en turbulent säsong på gång.

– Om jag är frisk vet man inte hur det går. Men febern i kroppen tyder på att allt inte står rätt till. Målet är så klart att ändå vara med i Villmanstrand.
Efter avslutad längdtävling kommer spekulationerna om VM-gränserna i stället från ett på förhand sett oväntat håll, närmare bestämt från silvermedaljören Ollikainen.

– Just nu irriterar det mig inte jag inte klarade B-gränsen. Men i Villmanstrand är det helt klart det jag är ute efter. Det känns som att det kan vara möjligt. Hoppas att antingen Tommi eller jag eller båda två tar en plats i VM.