Honka vet inte hur man vänder

Kräftgången fortsätter. Den totala oförmågan att vända på steken har gjort att Honka nu bara vunnit fyra av fjorton ligamatcher. Den här gången hade hemmalaget hela 75 minuter på sig att peta in ett segermål efter sin kvittering, men utan att lyckas.
Tränaren Mika Lehkosuo sitter länge tyst när han får frågan vad det faktum att noll poäng aldrig blivit tre kan bero på.
– Ja-a ... Det kan jag inte säga. Vi hade chanser nu också. Dudu hade ett tusendollarsläge, eller egentligen ett tretusendollarsläge att göra 2–1, men utan att lyckas. Nu var det stora problemet ändå att vi inte fick passningsspelet att stämma. Jag vet inte varför vi var så dåliga, jag är inte alls nöjd, säger Lehkosuo.
Bägge målen kom alltså redan i starten. Ett smått parodiskt ingripande av Honkas högerback Henri Aalto ledde till en MYPA-hörna, som med kraft nickades in av en omarkerad Toni Lindberg. Också Honkas kvittering kom på en hörna. Jami Puustinen har varit ute i kylan men fick nu starta och tackade för förtroendet genom att från närhåll nicka in 1–1 efter en dryg kvart.
Men alla som utgick från att Honka efter kvitteringen skulle ta över fick fel. Mängder av felpassningar och alltför långsamma öppningar och spelvändningar ledde till att MYPA rentav var det bättre laget.
– Det finns inget att säga. Vi fick inte vårt eget spel att rulla. Vi rörde oss inte, vi passade inte bollen åt varandra. Vi måste bara se oss i spegeln och gå vidare, säger Duarte Tammilehto som utan resultat slet på mittfältet.
Det kunde ha blivit ännu värre för Honka. MYPA:s Riley O'Neill trodde redan att han nickat in ett segermål för gästerna, men fullträffen dömdes tveksamt bort för offside.
Och trots det haltande spelet saknade inte heller Honka chanser. Men Puustinen sköt när han borde ha passat och Juuso Simpanen sköt förbi när han borde ha skjutit i mål. Den värsta chanssumparen var ändå Dudu. Nigerianen som värvades till Honka för att sätta fart på offensiven brände ett par jättelägen från närhåll och otröstlig efteråt. Ännu långt efter slutsignalen låg Dudu med huvudet nerborrat i gräset, och några intervjuer ville han inte ge. Hans lagkompisar fick prata för honom i stället.
– Vi borde ha varit piggare och vaknare. Men tankarna var inte med oss i dag, vi var inte koncentrerade. Jag vet inte varför, sammanfattar Duarte Tammilehto.