Det första ljudet av åskan

En morgon i oktober äter vi frukost på ett motell i North Battleford, Saskatchewan, när en äldre man slår sig ned nära intill. De flesta som i den här regionen tillhör Kanadas First Nations betonar inte till det yttre sitt ursprung särskilt starkt, men den här mannen gör det med både sin frisyr och sin klädsel.

Han hör att jag och min dotter talar ett främmande språk och efter ett tag frågar han varifrån vi kommer. När vi berättar att vi är från Finland konstaterar han att han träffat många samer på möten för representanter för världens ursprungsbefolkningar.

Mannen presenterar sig som John och så säger han något obegripligt.

– Det är mitt namn på cree, översatt till engelska The First Sound the Thunder Makes (det första ljudet av åskan), förklarar han.

John konstaterar att Finlands samer och creeindianerna har mycket gemensamt. Mönstret är känt också för andra ursprungsbefolkningar. Inkräktarna roffade åt sig det bästa av det nya landet och "civiliserade infödingarna" genom att pracka på dem det egna språket och sättet att leva.

– Det värsta är att de tog barnen ifrån oss. Det pågår fortfarande, säger John.

Vi nickar, men bryr oss inte om att nämna att barn, en del av dem med alkohol- och/eller drogskador, från de fem reservaten runt North Battleford, staden med den högsta brottsligheten i Kanada, placeras i fosterhem för att mamma inte kan ta hand om dem.

Varför skulle vi nämna det, reservaten har ju oftast sämsta tänkbara läge med tanke på möjligheter till en dräglig tillvaro och det är svårt att bestrida sambandet mellan tristessen och missbruk och kriminalitet.

Indirekt medger John problemet när han berättar att han tränar ungdomar i reservaten för tävlingar i prickskytte "för att ge dem något att göra".

Lätt är det inte heller för dem som lämnar reservaten. De förlorar de förmåner som trots allt finns där och utsätts i stället för majoritetens fördomar och diskriminering.

I städer som North Battleford, där urinvånarna inte utgör någon liten och avlägsen folkspillra, talar majoriteten sällan i romantiserande ordalag om deras exotiska kultur. Oftare hör man kommentarer i stil med att "vi" betalar för "deras" privilegier. Inte heller den här problematiken går vi in på med John. Däremot förfasar vi oss tillsammans över kommersialisering och slöseri med naturresurser.

Jag kom att tänka på samtalet med John när jag läste om SFP:s charmoffensiv i Lappland (Hbl 14.5). SFP jobbar ju för att Finland ska ratificera ILO:s konvention om ursprungsbefolkningens rättigheter för att därmed stärka samernas ställning och det budskapet gick man starkt ut med i Enare och Utsjoki. Budskapet mottogs med glädje främst av dem som enligt Sametinget har rätt att kalla sig same, särskilt som regeringen i övrigt, trots en passus i regeringsprogrammet, inte varit särskilt aktiv i frågan.

Motståndet mot ratificeringen är däremot kompakt både bland dem med samiskt ursprung som Sametinget inte godkänner som samer och bland majoritetsbefolkningen i norr. Motståndarnas motiveringar klingar bekanta. Åter handlar det om att "vi" (i det här fallet icke-samer) ska tvingas betala för "deras" (samernas) privilegier

En genomläsning av konventionen rekommenderas. Om inte annars så för att klargöra att avsikten inte är att grunda en betalautomat för inkomstöverföringar till ursprungsbefolkningarna, inte ens fast det kunde vara en rimlig kompensation för majoritetens rofferi när det begav sig.

Konvention 169 syftar till att beskydda ursprungsfolk mot icke frivillig assimilering och säkerställa deras rätt att själva välja i vilken grad de vill behålla sin identitet. Markfrågorna är förstås viktiga i sammanhanget eftersom de hänger ihop med möjligheterna att idka traditionella samiska näringar. När också andra än de som Sametinget godkänner som samer sysslar med renskötsel och när personer som får kalla sig samer flyttat till city är det upplagt för konflikt.

Den kanadensiska modellen med reservat för urbefolkningen är kanske enklare än den finländska i och med att markkonflikterna i stort sett är avgjorda. Om modellen är bättre kan diskuteras.

Åtminstone i och kring North Battleford verkar problemen vara i en annan storleksklass än i Lappland.

Jag kommer att tänka på vad en samisk flicka från Utsjoki som studerade ursprungsbefolkningars kultur vid universitetet i Saskatoon irriterat sade efter att hon förgäves väntat att en representant för en annan nationalitet skulle dyka upp till en överenskommen träff.

– Det här är vi finländare inte vana vid!

För övrigt har inte heller Kanada undertecknat ILO-konventionen.