Etnisk relevans
Ett vidrigt brott sker. En tonårig flicka våldtas i Kempele. Polisen informerar om att två män gripits, statsministern uttalar sig, och den dömande makten i modern tid tar vid: sociala medier omvandlar obekräftade uppgifter till vedertagen sanning och på nolltid “vet” halva Finland att de skyldiga är asylsökande.
Motsvarande mönster i fredags. En tonårig flicka våldtas i Reso. Polisen informerar och "alla vet".
Så varför publicerar inte HBL genast uppgifter om etnicitet när "alla” ändå "vet"? Varför "mörkar HBL sanningen” genom att inte tydligt markera nationalitet eller hudfärg?
Etnicitet är det första slagträet många tar till som en förklaring när brott begås av utlänningar, invandrare, flyktingar, asylsökande.
Men den förklaringen klingar ihåligt. För medierna skulle det i stället gälla att gräva djupare och hitta fler pusselbitar för att kunna ge en mer nyanserad bild, och få i gång en behövlig diskussion om utanförskap, misslyckad integrering, rasism i vardagen, våld mot kvinnor och en avhumanisering av människor som avviker från majoriteten.
Så när är det relevant att publicera uppgifter om en persons etnicitet, hudfärg eller andra personliga egenskaper som till exempel sexualitet eller religiös tillhörighet?
Svaret är: om informationen ger viktiga förklaringar eller relevanta svar för att vi ska kunna gestalta verkligheten.
Om polisen letar efter en brottsling och går ut med kännetecken så är det (eventuellt) relevant information för medierna att publicera. Samtidigt har journalister och publicister ingen skyldighet att göra det bara för att polisen eller andra myndigheter nämner etnicitet, om vi anser det vara irrelevant i sammanhanget eller bedömer att det kan leda till hets mot folkgrupp.
Och den bedömningen sker inte på känslomässiga grunder eller som en eftergift för att hålla publiken nöjd. Publicistiska beslut fattas av redaktionsledningen, och de fattas på professionella, journalistiska och pressetiska grunder.
Sanning och relevans är två grundpelare i journalistiken, och de pressetiska reglerna är ett fint redskap som manar till sans och omdöme även när beslut ska fattas snabbt.
Som mediehus har vi ett ansvar för att inte slentrianmässigt räcka över mikrofonen till mobben, inte gå med i en häxjakt baserad på rykten och inte kasta bensin på rasismens lågor. Men det kräver mod och det kräver civilkurage; att som tidning stå upp för sina värderingar när så många hojtar högt om rätten att sprida hat och dynga i yttrandefrihetens namn.
Som ett seriöst mediehus ska vi tala och agera för mänskliga rättigheter, jämlikhet och mångfald. Det är det som skiljer oss från allt nonsensbrus och alla självutnämnda informationsspridare där ute, och som är grunden för vårt existensberättigande.
Susanna Ilmoni
Innehållsdirektör på KSF Media