Njutbar rysk barnkultur
Varje kväll tittar min femåriga dotter och jag på Spokojnoj notji malysji – Rysslands svar på Buu-klubben och Pikku Kakkonen.
Fritt översatt betyder titeln "Godnatt, alla småttingar". Programmet har existerat sedan 1964 och är ett av Rysslands mest älskade. Vår familj tillhör dess fans ända sedan min dotter blev stor nog att följa med tv-program.
Min personliga favorit är grisen Chrjusja, en slags blandning av Karlsson på taket och Sniff. En ängslig fegis som gillar att slå sig för bröstet och alltid tänker först och främst på sig själv. Av fem karaktärer – Chrjusja, björnen Misjutka, kaninen Stepasjka, hunden Filja och kråkan Karkusja – är det bara Karkusja som är av kvinnligt kön. Ryssland är den manliga homosocialitetens förlovade land, vilket naturligtvis avspeglas även i barnprogrammen.
Om de ostyriga, barnsliga djuren är män är programledarna som styr och ställer bland dem kvinnor. (Tämligen verklighetstroget om man jämför med hur det fungerar i det ryska samhället.) Oksana Fjodorova, före detta miss Ryssland och utbildad polis, delar på uppdraget med Anna Michalkova som är skådespelerska och för övrigt dotter till den Oscarsbelönade filmregissören Nikita Michalkov.
När jag första gången såg Fjodorova i rutan var min fördomsfulla reaktion att jag inte kunde begripa vad den där hårdsminkade modellen hade i ett barnprogram att göra. Fjodorova visade sig emellertid vara tydlig och pedagogisk, med en vacker diktion. Också Anna Michalkova har ett vackert och vårdat språk. Ingendera av dem försöker vara skojig och kompis med barnen. Istället tar de varje tillfälle i akt att lära dem sociala regler: att man ska visa hänsyn, att alla får vara med och leka, att det är fel att ljuga, att man ska hjälpa andra.
Moraliserande? Jajamänsan. Min dotter sitter som klistrad när Oksana förklarar regler om vett och etikett för Chrjusja.
Fjodorova och Michalkova kan inte med bästa vilja i världen kallas progressiva. Däremot har de en varm stränghet som är typisk för den sorts ryska pedagoger jag själv tycker om.
I slutet av sändningen visas tecknade filmer. Pärlan heter Fiksiki. Den handlar om minimala figurer som bor i radio- och tv-apparater och kan reparera vilka tekniska grunkor som helst. Varje inslag har ett pedagogiskt element där man förklarar hur till exempel en sprayflaska, en kikare eller en kopieringsmaskin fungerar. Jag lär mig nya tekniska detaljer varje kväll.
Ibland kan jag fundera på hur det kommer sig att ett land som på senare år har drabbats av en nymoralistisk och nationalchauvinistisk slagsida fortfarande kan producera så bra barnkultur. (Talande nog har Ryssland just nu en kulturminister som anser att vissa olämpliga barnfilmer och -böcker bör förbjudas). Allt som görs för barn i Ryssland är naturligtvis inte bra – mycket håller en betydligt lägre nivå. Men barnkultur tas på allvar. Betydligt större allvar än hos oss.