'Man betalar sina skulder'

Den amerikanska turisten på småtimmarna i småstadsbaren visste inte hur många ryssar det bor i Finland.

De är 65 000 sa jag, varpå hon ögonblickligen var säker på att mellan 25 000 och 35 000 av dem var här ”on a mission”, på ett uppdrag. För att destabilisera vårt samhälle och för att köpa mark nära våra militäranläggningar. Hon upplyste mig med fast blick och med två siffrors noggrannhet, då hon nu plötsligt liksom hade blivit den mera kunniga av oss.

Världshändelserna ger oss just nu en bra chans att checka både vårt eget omdöme och vår moral i umgänget med andra människor.

Som huruvida vi ska vara hejsan som förr med sommarstugeryssen vid bybutiken, trots världsläget. Eller om vi ska betrakta tio miljoner greker i klump som lata skojare, bara för att landet har haft dåliga regeringar medan vi själva har lyckats amortera på bostadslånet.

”Man betalar sina skulder” tycker många är en global moralisk grundsats. Och att grekerna inte ska sitta som treåringar och mopsa upp sig mot oss som liksom sköter oss.

Nu är faktum att vi i Finland inte alls allmänt betalar våra skulder när det har gått på tok. Webbplatsen om skuldsanering berättar om Janne, 44, som skilde sig, började supa och skaffade sig spelskulder utöver den spjälkta familjeekonomin.

Efter vårt eget ”grekiska kaos”, recessionen och bankkrisen för 25 år sedan, gick människor i konkurs, familjer under och pappor i graven genom självmord.

Så vi gjorde då den moraliska bedömningen att Janne, 44, inte framöver ska ha sitt liv ödelagt av skulder. Tvärtom kan han, precis som du, gå till tingsrätten med dem, få ett beslut om att under fem till tio års ekonomiskt celibat av ett skuld- och snabblånssaldo om 185 000 euro betala bara 25 000 och därefter promenera som en fri man.

Finländska vänner till mig driver i ett löst nätverk en liten hjälpstation i stadsdelen Metaxurgeio i Aten; ett litet vardagscenter för hemlösa och flyktingar i Grekland.

Många reser till centret för frivilligvistelser eller kombinerade talko- och turistresor. Nanna, Anna, Marie, Ove och Bitte har varit där. De har renoverat och målat, lagat mat, lekt med flyktingbarn, lärt deras föräldrar språk. Och haft någon dag med utflykt till Akropolis eller någon strand.

En kallvarm majoritet i vårt land tycker att det nu gäller att ”vara tydlig” med ”grekerna”, att slå näven i borden och säga att det nu får räcka.

Men man undrar just på vilket sätt den pedagogiken skulle fungera i Metaxurgeio. Att lägga lapp på luckan där för att liksom plötsligt komma tillbaka till basics och undervisa om grundregeln. Att var och en klarar sig själv. Att var och en betalar sina skulder.