Berättelser som lämnar avtryck
September, oktober, november. Det kunde komma femtio till sjuttio personer per gång med tåg och bussar från Sverige. Men tidigare i december, när jag besökte centralstationen i Oslo, kunde Gudrun Brøvig Silde, verksamhetsledare på Kirkens bymisjon, berätta att läget har förändrats rejält. Dagen innan hade hon och frivilligarbetarna identifierat bara sju asylsökande på ett dygn att hjälpa vidare.
Också utanför polisens utlänningsenhet i stadsdelen Tøyen i Oslo är det tyst. Kontrasten är stor till medieuppgifter under hösten som berättade om folk som till och med sov på gatan utanför i väntan på att få registrera sig.
Delvis beror det på att verksamheten har flyttats till en ort cirka en timme före Oslo, där tanken är att de som söker asyl ska stiga av eller förstå att ta sig till. Men framför allt är det gränskontrollerna som påverkar – dem som Norge har infört, men också Sveriges. De får återverkningar i grannländerna eftersom Sverige vid sidan av sitt stora mottagande har fungerat som ett transitland för dem som vill ta sig vidare. Till Finland anländer nu också klart färre asylsökande, trettio till sextio dagligen, läser jag från Migrationsverkets Twitteruppdateringar.
Mycket av mitt arbete under hösten har handlat om flyktingkrisen och hur de nordiska länderna har agerat. Vi har ett Sverige med sitt i särklass största mottagandet också på europeisk nivå sett till invånarantalet, en dansk regering som stoltserar med att ha den strängaste flyktingpolitiken i EU och ett Norge och Finland som båda har fått ta emot drygt 30 000 asylsökande hittills i år, vilket inte är mycket sett till Sveriges 160 000 men ändå en betydande ökning. I båda ländernas regering sitter partier – Sannfinländarna och Fremskrittspartiet – som inte precis har hurrat över utvecklingen och vi har också fått se åtstramningar.
Det jag minns mest är ändå möten med volontärer som ställt upp, personal som arbetar med asylmottagningen och, framför allt, människorna på flykt: barn och vuxna, lättade och oroade, med glädje eller sorg i ögonen.
– En del historier gör ett särskilt intryck på oss, säger också Gudrun Brøvig Silde där hon arbetar vid Sporet, som är stödjande och hjälpande verksamhet på tågstationen i Oslo.
Hon berättar om en 11-årig ensamkommande pojke. Han var hungrig, törstig och rädd. Inget gemensamt språk fanns men barnet började rita. På teckningen ser man en far, en pappa som drunknar på färden över Medelhavet.
I en annan nordisk huvudstad, Stockholm, hänger Svenska kyrkans affisch på tunnelbanan med en i juletider bekant text: ”det fanns inte plats för dem i härbärget”. Men det finns inget stall, ingen Josef eller Maria på den utan en kö med flyktingar, kanske vid en gräns.
Det är midvinter och mörkret är som störst över Norden. Många av oss firar jul med vänner, släkt och familj, med eller utan kristet innehåll eller innebörd. Jag hoppas att de som har anlänt till våra länder, och som så velat, också har fått känna sig delaktiga och önskar dem som är på väg hit kraft.