Lång väg till lyckan
Finland är ett av världens bästa länder. Det slår en färsk rapport från brittiska Legatum Institute fast i en rapport som citerats flitigt i medier världen över. Jag hävdar inte att rapporten har fel, men jag anser att bilden är ofullständig.
Institutet har räknat ut ett välståndsindex som baserar sig på åtta variabler; ekonomi, företagsamhet, utbildning, hälsa, politiskt styre, trygghet, socialt kapital och individuell frihet. Finland klarar sig strålande i internationell jämförelse och sitter på en fin nionde plats bakom de nordiska grannarna, Kanada, Nya Zeeland, Schweiz, Österrike och Nederländerna.
Går det att bestrida rapportens slutsatser? Nej, det tror jag inte. De variabler man använt sig av skapar definitivt de yttre förutsättningarna för ett lyckligt och rikt liv och vi har all orsak att vara glada och stolta över Finlands placering.
Det blir speciellt tydligt när man ser vilka länder som ockuperar de tio sista platserna på listan, Syrien, Sudan, Kongo-Kinshasa och Afghanistan bland dem. Ändå är det någonting med Legatums lista som gnager i mig. Till de yttre strukturerna är Finland globalt sett ett paradis, men är vi ett lyckligt folk?
Det är ingen ny frågeställning förstås, men den accentuerades för mig själv förra veckoslutet när jag besökte både en minnesstund för en kollega och ett 50-årskalas.
På minnesstunden var de flesta afroamerikaner medan kalaset, frånsett min egen familj, var helcolombianskt. Trots tillställningarnas olika natur kände jag en påtaglig lätthet och lycka efter bägge. Jag kände inte den bortgångnes familj, men redan i foajén tog en av hans systrar mina händer i sina och kramade hårt om dem en lång stund medan jag presenterade mig för dem. Det angav tonen för hela tillställningen.
Jag var en av dem. Jag var välkommen och i den stunden älskad. I nästan två timmar varvades hjärtskärande sorg med rungande skrattsalvor och kramar med glad hågkomst då vänner, släktingar och kolleger i tur och ordning gick upp till podiet för att dela med sig av sina känslor. En otvungen verbal tradition öppnade på ett naturligt sätt för en gemensam bearbetning av sorgen. Fjärran var den högtidliga och ångestfyllda tystnaden.
På 50-årskalaset följande dag rycktes jag in i ett annorlunda känslorus. Ett 40-tal colombianer, alla släkt med varandra, skapade till en början en kakofoni av glada röster. Barnbarn i livliga samtal med sina farföräldrar, syskon med varandra, kusiner som kramar om varandra, också de i tonåren. Senare blev det timmar av dans till salsa och popmusik.
Från den yngsta pojken till gammelfarmor. Den manligaste av männen med sin fru och ibland sin dotter. Medelålders kvinnor i strumplästen och äldre män med skjortan uppdragen och nedsläppt över byxlinningen.
Turvis skuffades var och en in i ringen för att spexa till allas förtjusta skratt och applåder. Ibland dansar man par om par i mer intrikata salsarytmer som de alla lärt sig att röra sig till. Breda leenden överallt. Och visst hade tequilaflaskan gått runt, men inte en kotte var berusad.
När jag lyckades fly dansgolvet till bardisken kunde jag inte undgå att fundera på minnesstunden och kalaset. Hur jag på två kvällar upplevt så mycket värme, kärlek, gemenskap och öppen glädje.
Hur det i en del kulturer är så mycket mera naturligt och tillåtet att visa sina känslor, vare sig det är via dans, verbal berättarkonst, beröringar eller leenden.
Huvudsaken är att känslorna kommer ut och att man delar dem. Att man släpper andras känslor nära sig själv, i stället för att sätta upp sin privata skyddszon. Jag vet att många av människorna på minnesstunden och på kalaset vuxit upp utan de trygga strukturer Finland bjuder på. Ändå har de en betydligt kortare väg till glädjen än vi.