Kring allhelgona
Döden är ett naturligt inslag i vardagslivet i Italien. Den är inte omgärdad av en massa ceremonier. Sorgkläder existerar bara vid stora celebriteters bortgång
Döden är ett naturligt inslag i vardagslivet i Italien. Den är inte omgärdad av en massa ceremonier. Sorgkläder existerar bara vid stora celebriteters bortgång. De flesta italienare kommer i sina vanliga kläder på en begravning för att ta ett sista farväl.
Sorgen sitter inte i kläderna, brukar jag säga när många frågar varför jag inte är svartklädd vid en begravning i Sverige. Konstigt hur strikta och formella vi fortfarande är i Norden. Regler för var man skall sitta i kyrkan, till höger eller till vänster om mittgången, om man skall ha svart eller vit slips och om män får lägga ner en blomma på kistan eller inte?
Jag kom att tänka på det när jag åkte ut till Haga norra häromdagen för att lägga ner en krans på mammas grav. Den lummiga sommargrönskan var borta liksom vindens sus i de höga lindarna.
Nu i mörker och höstrusk tänder vi ljus. Det gör italienarna också. På Sicilien finns traditionen att på allhelgona duka till lunch på kyrkogården intill den dödes grav. Förr föreföll det mig makabert. Jag tycker inte så längre. De döda är mitt ibland de levande som sitter och äter.
Däremot har jag svårt att förstå varför 1800-talets rika sicilianare lät mumifiera sina anfäder. I Palermos katakomber finns 16 000 burgna sicilianare liggande i öppna kistor eller hängande utmed väggarna. Alla iförda sina kläder och en liten papperslapp med namn och årtal som anger födsel och dödsdag. Strikt uppdelade mellan präster, överklass, män och kvinnor. Till råga på allt finns en makaber barnavdelning som förefaller bestå av svartbrända mörknade dockor i spetskläder placerade på dammiga hyllor.
Jag rös och var glad att komma ut i solljuset. Och ännu mindre förstod jag varför dessa katakomber var en obligatorisk etapp för otaliga brudpar precis innan de gick in till altaret. De döda är mitt ibland de levande, mumlade jag för mig själv, ännu en gång.
Den som tror att vi alla är lika inför och efter döden har aldrig sett en italiensk kyrkogård. De fattiga hamnar i höghus travade på varandra, medan de rika fortsätter att bo i villor som i värsta fall är imposanta, vulgära tempel. Men vad gör människan inte för att försäkra sig om ett stycke odödlighet. En italiensk kyrkogård är som en jättelik stad, som Verano i Rom, där över en miljon romare vilar. Som besökare är du en främling.
Det kändes högtidligare i höstkvällen att omges av tusen och åter tusen tända ljus på Haga norra. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har icke fått makt därmed, skriver aposteln Johannes. Nej, det vet inte många italienare. Katolska kyrkan uppmanar inte till enskild Bibelläsning. Sådant kan vara farligt.