Torka tårarna, ingen lyssnar

För ett par veckor sedan stod jag i kassakön i mat­butiken tillsammans med mina tonårsbarn. Framför oss köade en ung kvinna som plötsligt vände sig om och med anklagande ton frågade min son om han försökt stjäla någonting ur hennes handväska. Sonen skrattade åt absurditeten, men själv blev jag förnärmad å min sons vägnar.

Efter en kort ordväxling gick vi till varsin expresskassa i tron att incidenten var över. Men när vi steg ut genom butiksdörren satt kvinnan på en bänk strax utanför tillsammans med en man och åt glass. Jag var både stressad och irriterad över någonting orelaterat och gav utlopp för det genom att spänna blicken aningen för länge i kvinnan som anklagat min son för stöld. Kvinnan sa någonting åt mannen som genast flög upp och rusade fram till min son och väste aggressivt att han minsann skulle "fuck him up real bad". Min första reaktion var att ryka på honom och försvara min son, men i samma sekund gick en nästan förlamande känsla av skräck genom kroppen. Tänk om han hade ett vapen?

Vi gick raskt vidare till parkeringen utan att besvara hotet, medan mannen lyckligtvis vände om. Allt var över på några få sekunder, men jag kämpade med att inte visa min rädsla för barnen. Och jag förbannade min egen dumhet över den långa blicken. Jag kan förstås inte veta om han hade ett vapen, men han var instabil och aggressiv, och med uppemot 300 miljoner vapen i civila händer i USA var det en reell fara.

USA och vapen låter som en trasig skiva, men verkligheten låter en inte undkomma detta självdestruktiva drag i det amerikanska samhället. De senaste dagarna har tidningarna rapporterat om hur antalet mord ökat dramatiskt i flera amerikanska storstäder. I Washington har morden ökat med 45 procent i år och i Baltimore med mer än 50 procent. Sammanlagt uppvisar över trettio städer en negativ mordtrend, och vapen dödar nu fler amerikanska unga män än trafiken.

– Det är allt vanligare att män i fattiga stadsdelar griper till våld för att lösa vardagliga meningsskiljaktigheter, säger polischefen i Milwaukee i ett försök att förklara siffrorna i New York Times.

I färskt minne är också mordet på en reporter och kameraman i direktsändning i Virginia förra veckan. Gärningsmannen var en psykiskt sjuk före detta kollega som ändå tillåtits köpa ett vapen. I flera dagar såg jag den unga kvinnliga reporterns far på tv gråtande vädja om tuffare vapenlagar. I vad som antagligen var ett sätt att försöka hantera sin dotters plötsliga död tänkte han sig att detta direktsända våldsdåd skulle vara annorlunda. Att detta kallblodiga tv-mord inte skulle förbli lika meningslöst som de övriga 32 000 liv som vapen tar i USA årligen. Men han hade förstås fel. Ingen lyssnade på honom. USA har resignerat. Ingenting kan rubba de cementerade attityderna. Och så länge som det förblir så, hänger rädslan kvar över det amerikanska samhället.