Augustianingar i Moskva
I augusti får man vara beredd på vad som helst, säger ryssarna.
MOSKVA Det var i augusti 1991 som en KGB-ledd sammansvärjning försökte avsätta Gorbatjov. I augusti för femton år sedan sjönk u-båten Kursk. Kriget i Georgien bröt ut i augusti 2008.
Mycket av det som jag just nu ser och hör i Moskva passar in i detta hotfulla augustimönster. Den antivästliga propagandan på tv har tagit ny fart i och med Hiroshima-årsdagen och förstörandet av europeiska livsmedel. I min ryska bekantskapskrets är flera utan jobb, andra har fått sänkt lön. Folk har skippat semesterresorna. Man vill inte tala om politik. Man åker ut på datjan och hoppas att världen ska lugna ner sig.
Att förutse Putins nästa steg är svårt därför att han inte är någon stor strateg på det sätt som västvärlden ofta föreställer sig. Han är en taktiker och en improvisatör. Kriget som Putin satte i gång i östra Ukraina handlar om att tvinga Kiev till eftergifter och få Ukraina att ödmjukt återvända till fållan. Att annektera Donbas verkar Putin inte vara intresserad av, desto mer intresserad är han att försäkra sig om att Ukraina inte blir vare sig EU- eller Natomedlem.
Sannolikt hade Putin hoppats på en mycket snabbare process än det utdragna lågintensiva krig som blev resultatet. Mycket tyder på att Putin missbedömde den så kallade proryska falangens omfattning i östra Ukraina – bakgrundsdokument som har läckt ut från Kreml talar bland annat om att Charkiv och Dnipropetrovsk skulle omfattas av den proryska rörelsen. Så blev inte fallet.
Om Putin har gjort en missbedömning så betyder det inte att han inte vore beredd att löpa linan ut. Han kommer inte att backa i fallet Ukraina. Det innebär också att han fortsättningsvis kommer att agera som tidigare: finta bort sin motståndare, sprida dimridåer, ljuga.
Just därför vet vi inte vad vi har att vänta i höst. Många varnar för en separatistisk storoffensiv mot Mariupol. (Separatisterna klarar inga storoffensiver utan ryskt bistånd.) Det är helt omöjligt att säga hur sannolik den är, just därför att Putin inte agerar konsekvent ur någon annan synvinkel än att han konsekvent kräver att Ryssland ska behandlas som en stormakt.
Samtidigt har rubeln på senare tid försvagats ytterligare och den ryska medelklassen går mot svårare tider än på länge. Det oskrivna avtalet mellan Putin och medelklassen – ni får det materiellt bättre, jag gör vad jag vill – har brutits för länge sedan. I Moskva känner man ändå ingen proteststämning i luften, bara tigande bävan. Så länge Ryssland är i krig (om än inte formellt) sluter folket upp bakom sin ledare.
Putin är å ena sidan illa pressad att backa så pass mycket att Ryssland ens kunde återuppta de ekonomiska förbindelserna med väst. Å andra sidan är det ett faktum att så länge konfrontationen med väst fortsätter sitter han själv säkrare än någonsin.