Jag river upp kuvertet så fort jag stigit ut genom dörren på postkontoret på Linnankoskigatan i Helsingfors. Inuti finns mitt pass med ett rykande färskt amerikanskt visum. Jag känner en stark lättnad. Livet, så som jag och min familj just nu vill ha det, får fortsätta åtminstone två år till.

Förutsatt att mina arbetsgivare vill ha mig kvar kan jag även i fortsättningen förnya mitt visum med två års mellanrum. Det betyder att det är jag själv som förr eller senare blir tvungen att besluta hur länge jag vill fortsätta återvända till USA efter de sedvanliga sommarveckorna i Finland, inte de amerikanska myndigheterna. Det är givetvis bra, men samtidigt ett val som ger mig ett visst mått av ångest.

De årliga sommarbesöken brukar fungera som ett slags barometer på min relation till Finland. I år inledde blåvitt starkt. Mitt första finska möte efter flygplatsen var med en ung skomakare i Esbo som glatt och professionellt tog passfoton med amerikanska mått till vår visumansökan. Glad och god service! Tack! Från skomakaren bar det i väg till Alko där en sprudlande glad kvinnlig expedit gav oss en kort men informativ föreläsning om det amerikanska vita vinet vi absolut skulle ha till de räkor som senare skulle grillas hos släktingar. Inget spår av det finska svårmodet och tystnaden. Efter Alko satte jag mig ner på en bänk och bet i en Maxi-Tupla och kom plötsligt ihåg hur god choklad egentligen ska smaka. 3–0 till Finland innan alla åskådare hunnit bänka sig. Men sedan började självmålen trilla in. Några dagar senare tittar jag in hos en frisörsalong med ett tiotal tomma stolar och tre sysslolösa frisörer för att fråga vad en snabb dragning med millimetermaskinen över den färdigt halvskalliga hjässan och skäggstubben kostar. Efter ett kort exercis på kalkylatorn blir svaret 44 euro! Det blir inget avtal och jag avlägsnar mig förbryllad över det bristande intresset för att göra affärer. När jag sedan köper min första kvällstidning och läser om Toni Nieminens nya flickvän och Vesa Keskinens annalkande svensexa känner jag Finlandsentusiasmen avta en smula. Och när jag rattar in Radio Vega på sommarstugan och hör Maria Sid förklara att hon föredrar kol framför gas i sin grill längtar jag redan hem till Washington. Det finns ingen lättsam sommarradio i USA.

Maria Sids grill är förstås en bagatell, men efter nästan åtta år och fyra visum håller jag på att fjärmas från Finland på ett sätt som känns nästan oåterkalleligt. Vad gör man när man håller på att förlora sitt hemland, speciellt om det egentligen inte känns fel? Fortsätter man att gå på, lockad av det som känns bättre just nu men där framtiden är osäker, eller vänder man om för att snabbt rusa hem till tryggheten medan dörren ännu står på glänt?

Varför känner jag Rokkas, Koskelas, Nurmis och Viréns blickar i min nacke när jag ska borda ett plan till USA igen? Mina skattepengar finansierar amerikanska krig i stället för den finska välfärden. Står jag i en tacksamhetsskuld till grundskolan, socialskyddet och Saarioinens maletköttpizza? Eller är det ok att välja att betrakta världen som sitt hem om det känns rätt? Är det ett problem om barnen vet mer om Martin Luther King än Urho Kaleva Kekkonen? Än så länge vet jag inte svaret på frågorna, men jag har lyckligtvis två år kvar tills nästa visumansökan ska lämnas in.