Att se dem som inte syns
Avlöningsdag i Sverige och folk är ute fast det är måndag kväll. Klockan närmar sig halv tolv och på en av Stockholms uteserveringar är det stoj, även om den kyliga våren gör att jackorna hålls på och fleecefiltarna värmer benen.
I en port några meter bort kurar ett par ihop sig för natten. Här ska de sova, under ett slitet täcke, på en tunn madrass. De är två av de uppskattningsvis 4 000–6 000 EU-migranter som har sökt sig till Sverige, oftast för att tigga pengar att skicka hem till Rumänien – en tillvaro som mina kolleger skildrar i de berörande reportagen om Nadja.
Jag sitter i en buss på väg hem och ser de båda verkligheterna, så nära varandra men ändå så långt ifrån. Och jag undrar: ser de?
I en restaurang på en av stadens finaste gator äter affärsmän anka och skaldjur. Jag tänker mig en lite murrig inredning med trä och vinrött tyg och priser på minst 250 kronor eller drygt 25 euro per rätt, men vet inte med säkerhet för jag är inte där själv. I köket står Suvdaa som lagar maten. Hon tjänar ungefär 3 euro i timmen och jobbar 88 timmar per vecka. Henne har jag inte heller mött, men Dagens Nyheter beskriver hennes och andra migrantarbetares situation i Sverige sin serie De osynliga.
Här får vi läsa om mongoliska kvinnor som utnyttjas sexuellt för att alls få ut sin lön, om män som bär tunga kartonger på partitorget i tretton timmar och inte ens får två euro i timmen för det, och om underbetalda städare i affärer där vi handlar mat – kanske ekologisk och etiskt riktig sådan.
Det är dem vi inte ser, kanske inte vill se, som artiklarna lyfter fram. Och jag tänker: Så skilda verkligheter i ett så delat samhälle.
Parallellsamhälle talade också Lars Løkke Rasmussen om i Danmark, när han inledde sin kampanj efter att statsminister Helle Thorning-Schmidt utlyst folketingsval. Han är hennes främsta konkurrent på posten och i partiet Venstres valmanifest står att ”alltför många utlänningar isolerar sig i parallellsamhällen utan kontakt till det Danmark som vi andra är en del av”. Statsministerpartiet Socialdemokraterna odlar i sin tur en retorik som handlar om att du ska arbeta om du kommer hit – en tanke som också återfinns i vårt eget färska regeringsprogram.
Det är klart att integrationen måste fungera, det vinner alla på, men det låter lätt som om tillvaron på sidan om vore självvald. Fallen som artiklarna lyfter fram visar på att det är att förenkla kraftigt.
Det är viktiga texter och samtidigt kan de ge dem som vill ha färre migranter vatten på kvarn: eftersom folk har det så dåligt här ska de inte komma. Jag hänvisar till Sara, som arbetar på tvätteri och som enligt Dagens Nyheter tänker: Tjugonio kronor (knappt 3 euro) i timmen är mer än ingenting, och att det är bättre i Sverige – trots att chefen våldför sig på henne – än i fattigdomens Ulan Bator.