Anna-Lena Laurén: Soldatpojken i min trappa
Genom att sätta en soldathjälm på en tioåring slår man fysiskt och bildligt fast att hjältarna lever vidare. Men framför allt sätter man stopp för all vidare diskussion. Vem vill ifrågasätta en hjälte?
"Kom till Röda torget den 9 maj och delta i marschen! Samling klockan 14.00 på Tverskaja-gatan."
Plakatet har hängts upp i min trappuppgång, som jag förmodar i tusentals andra trappuppgångar i Moskva. Det illustreras med ett foto av liten pojke klädd i soldathjälm från andra världskriget. Han håller upp ett svartvitt foto av en äldre släkting behängd med medaljer.
Firandet av Segerdagen förbereds nu i Moskva med en frenesi som trotsar all beskrivning. Stadsborna uppmanas gå man ur huse den 9 maj och Kanal 1 kör en ny serie vid namn Pravnuki pobedy eller Segerns barnbarnsbarn där ättlingar till krigsveteraner varje kväll berättar deras historia. Ryska försvarsindustrins senaste stolthet, stridsvagnen Armata T-14 ska delta i paraden på Röda torget och upphetsade tv-journalister rapporterar att den är "på Nato-nivå".
Tv-kanalen Rossija 2 har för sin del utlyst en tävling vid namn Segern är vår där man efterlyser kortfilmer. De kan skildra vilken period som helst i historien, huvudsaken är att huvudpersonen personifierar "folkets själ". Om någon undrar vilka slags hjältar det är frågan om så har Rossija 2 tryckt upp reklamaffischer med skidskyttar, ryska hockeylandslaget, kosmonauter, soldater från andra världskriget och härföraren från 1300-talet Dmitrij Donskoj. Kvinnor lyser med sin frånvaro.
Jag har en mycket stor respekt för Rysslands uppoffringar i andra världskriget. Det finns inget annat enskilt land där kriget gick fram lika våldsamt som i Sovjetunionen. Mellan 20 och 27 miljoner döda sovjetmedborgare är en fruktansvärd mängd. Det är mer än fyra gånger Finlands befolkning.
När man klär ut barn i soldatkläder ställer jag mig emellertid frågan vad det ska vara bra för. De här småpojkarna ser man varje år när Segerdagen firas och för mig är de ett mycket mer oroväckande tecken än några Iskander-raketer på Röda torget. Att Kreml visar upp sin vapenarsenal är en signal utåt, ren politik. Att man klär soldatkläder från andra världskriget på barn är något annat.
Tanken att jag själv eller någon manlig kusin skulle ta på oss vår morfars soldatuniform från vinter- och fortsättningskriget är otänkbar. Det skulle inte kännas som ett sätt att hedra honom utan som en skymf. Vår generation har inte gått igenom det här kriget, innerst inne kan vi aldrig förstå hur det var. Att låtsas som om vi gjorde det vore ohederligt.
Alla som har haft släktingar vid fronten vet att de oftast inte ville tala om sina upplevelser. Minst av allt vill de skylta med dem. Krig är fruktansvärt. Krig är traumatiserande. Krig är något man talar allvarligt om.
Varför klär man då ut småbarn till soldater i Ryssland? Är det för att man så smärtsamt behöver förenande symboler, något att vara stolt över, att man måste hitta på ett sätt att förkroppsliga denna önskan?
På många plan tycker jag om det ryska sättet att leva sig in i sin historia. Det är givande att diskutera med människor här därför att de inte är historielösa, därför att historien betyder något för dem. Jag har inte en enda rysk vän som inte har haft en släkting som blev tvångskollektiviserad, sändes i arbetsläger eller på något annat sätt led under Stalin. Men den viktigaste förenande faktorn är andra världskriget – jag känner ingen som inte kan räkna upp en mormor, en farfar eller en morfar som deltog. Alla mina vänner som är födda i S:t Petersburg har så kallade blokadnitsy, personer som bodde i Leningrad under den tyska belägringen, bland sina äldre släktingar.
Alla vet att miljoner ryssar har lidit och dött i kampen mot fascismen. I dag är det största problemet att den andra sidan av saken, det vill säga kommunismens brott, inte diskuteras alls. Det är här barnsoldaterna kommer in – det är ett sätt att försäkra sig om att tystnaden inte bryts. Genom att sätta en soldathjälm på en tioåring slår man fysiskt och bildligt fast att hjältarna lever vidare. Men framför allt sätter man stopp för all vidare diskussion. Vem vill ifrågasätta en hjälte?
Annekteringen av Krim står i direkt relation till den här historiesynen. I ett samhälle där dogmatiken tränger undan varje försök till granskning anser många människor att de vet saker.
De vet att Sovjetunionen var en befriare och enbart en befriare, de vet att väst har en inbyggd aversion mot Ryssland, de vet att Krim är vårt. Och den klara barnblicken under en soldathjälm bara bekräftar vad de vet.
Soldatpojken i min trappa