Er går det inte att förklara något för
Jag ringde sovjetdissidenten Sergej Kovaljov. Det handlade om en småsak – jag ville bara dubbelkolla några detaljer som hade blivit oklara under intervjun. Hans hustru svarade. Kovaljov var i Warszawa och skulle återvända först nästa vecka.
– Kanske jag i så fall kan fråga er? undrade jag.
– Vad är det ni vill veta?
– Vad var det som egentligen låg bakom när er man straffades med isoleringscell på arbetslägret i Perm? Jag behöver bara några fler detaljer.
– Snälla ni! Vet ni ingenting om hur det fungerade i Gulag? Han straffades av helt andra skäl än de formella.
– Det är just det jag menar. Vad handlade det om egentligen? Jag har förstått att han bland annat skrev brev och klagade.
– Det här går inte att förklara för er. Ni förstår inte hur Gulag fungerade. De kunde påstå att han hade en skjortknapp oknäppt, men i själva verket straffades han av andra skäl.
– Men det är ju just det jag menar.
– Nej, det här går in te att förklara för er.
I Ryssland hamnar jag ofta i de här situationerna. Alla är så övertygade om att de vet vad man kommer att säga att de hör vad de själva tror sig höra.
För många ryssar är det en självklar sak att utlänningar aldrig kan förstå vare sig den sovjetiska eller ryska verkligheten. I grund och botten har de rätt. Jag föreställer mig till exempel inte att jag kan begripa vad Kovaljov egentligen gick igenom på arbetslägret i Perm. Däremot har jag läst in mig på Gulag och vet en del om dess raffinerande system av bestraffning. Kovaljov hade själv beskrivit dem för mig.
Men hans hustru var övertygad om att jag inget visste och inte kunde veta.
Många av mina ryska vänner sätter en ära i att aldrig bli överraskade över någonting. Den som blir överraskad bevisar ju att hon eller han inte är insatt. Vad som än händer ska man därför reagera med ett avmätt: Det där visste jag redan.
Det är ett effektivt sätt att skydda sig själv i ett hårt och orättvist samhälle. Men en människa som sätter en ära i att veta allt och aldrig bli överraskad förlorar sina känselspröt.
Känselspröten hos de flesta ryssar jag träffat är dock vida mer utvecklade än i väst när det gäller att avläsa varandra. Däremot fungerar de ofta inte alls när de ska avläsa utlänningar. Det blir kortslutning – i stället för att förbehållslöst ta in vem människan är så tolkar man allt hon säger via sin egen förförståelse.
Jag är helt övertygad om att vi i väst delvis fungerar på samma sätt. Länge har jag funderat på vari skillnaden ligger. I Ryssland är det mycket mer tillåtet att vara burdus. Den rätten tar sig i synnerhet äldre personer som talar till yngre och män som talar till kvinnor. Hierarkierna som finns även hos oss blir så mycket tydligare här.
Som journalist får man tålmodigt fortsätta fråga och fråga tills intervjuobjektet i rena ilskan bubblar ur sig svaret, utmattad och irriterad på okunniga utlänningar som det inte går att förklara något för.