Postsovjetiska missförstånd
När jag rör mig i Ryssland, Ukraina, Kaukasien och Centralasien råkar jag med jämna mellanrum ut för något som jag har börjat kalla postsovjetiska missförstånd. Jag kan inte komma på något bättre samlingsnamn för alla obegripliga missförstånd uppstår i just dessa trakter.
Förra veckan var jag i östra Ukraina och skulle åka från det ukrainskkontrollerade Artiomovsk till det separatistkontrollerade Donetsk. För att ta sig in till Donetsk måste man nu för tiden ha en chaufför med propusk, det vill säga ett specialstillstånd av den ukrainska armén.
Jag hade sagt till Jura, vår kontakt i Donetsk, att vi behövde chauffören följande dag. Medan jag satt på hotellet i Artiomovsk fullt upptagen med att skriva ut dagens reportage ringde Jura och meddelade att han hade skickat iväg chauffören som skulle plocka upp oss.
– NU? Jag sade ju att vi kommer i morgon! sade jag.
– Men Anatolij sade att ni behöver bilen i kväll?
Det hela slutade med att vi inte kunde åka till Donetsk alls. Nästa dag var alla chaufförer som hade propusk upptagna.
När jag återvände till Moskva från Lviv följande vecka hade min ukrainska fotograf Sasja lovat att sända bilderna till redaktionen i Helsingfors samma morgon.
– Tidigt på morgonen, så fort jag har stigit av tåget från Lviv! lovade han.
– Stressa inte ihjäl dig. Det är ok om du sänder dem före lunch, sade jag storslaget.
Vid lunchtid ringde min chef och frågade var bilderna höll hus. Jag ringde Sasja.
– Bilderna? Du sade ju att det inte var bråttom? Jag är på jobbet och kan sända dem om två timmar.
– TVÅ TIMMAR?? Jag sade att de ska sändas före lunch och nu är klockan ett!
Sasja kastade sig i en taxi. Inom en halvtimme var bilderna framme.
Än en gång hade jag lärt mig läxa. Nämligen att om det finns marginal för att göra saker ska man aldrig tala om det. Lunch och mycket annat är ett brett begrepp i Ukraina.
I Kaukasien åkte jag och en svensk fotograf i fjol till en bergsby nära gränsen till Azerbajdzjan. Vår kontakt Ruslan hade lovat att vi skulle få träffa säkerhetstjänsten och den lokala mullan för att intervjua dem om antiterrorismarbetet i byn. Vi var upphetsade. Det här var en panggrej.
Väl framme visade det sig att Ruslan hade bokat rum åt oss på det lokala badhotellet. Vi skulle få njuta av massage och banja. Om de utlovade intervjuerna var det inte längre tal. När vi sade att vi inte ville gå på banja utan träffa den lokala FSB-chefen blev han förtörnad. Det hela blev inte bättre av att (den manliga) fotografen inte kunde ryska och Ruslan var tvungen att avhandla saken med mig, en kvinna som hade fräckheten att säga emot och påstå att vi aldrig hade beställt något badhotell.
Fotografen löste det hela med att hålla ett litet försoningstal vid lunch. Ruslan var nöjd med att jag förpassades till rollen av översättare. Och vi lyckades åtminstone hitta en mulla.