Ett obehagligt ebolasvek
I sin utrikeskrönika skriver Juri Von Bonsdorff om fattiga och rika, sin tid i Västafrika och om mediernas skrämselpropaganda om ebola.
Det har gått elva år sedan jag besökte Sierra Leone och Liberia. Jag minns en svettig man dra en tung kärra med grönsaker uppför backen. Han var knappast mer än drygt 30 år gammal men såg så trött ut. Medellivslängden för män i Sierra Leone då var 40 år. Jag minns den finska sjukskötaren i Monrovia som berättade att det kan ta flera dagar för ett offer i en bilolycka att nå ett sjukhus. Jag minns också den glada mannen i Freetown, krigsveteranen från inbördeskriget, som under intervjun gång på gång strök sin underarm där den tog slut, halvvägs mellan armbågen och handleden som inte längre fanns. Han var en av de många som stympades under det blodiga kriget. Och den lilla pojken som berättade för mig hur han fördes bort från en fotbollsmatch för att drogas och lära sig skjuta med ett stormgevär. Väl hemma i Finland kom jag nära en mental kollaps. Skillnaden mellan att födas i Finland och Liberia blev svår att hantera.
Av naturliga skäl har mina tankar under de senaste månaderna och veckorna vandrat tillbaka till Freetown och Monrovia och till insikten om den alltjämt existerande klyftan mellan de fattiga och de rika på vår jord. På tv har jag sett en handfull amerikanska ebola-patienter flygas hem till USA i specialutrustade sjukhusflyg. En av de amerikanska patienterna vårdas som bäst av 27 läkare och sjukskötare på en 400 kvadratmeter stor isoleringsavdelning med specialbyggda ventilationssystem, en matsal och ett gym. Den amerikanska läkemedelsmyndigheten, försvarsmakten och de skarpaste hjärnorna i branschen samarbetar för att få fram experimentell medicin till de sju patienter som vårdats i USA.
Det är inget fel på det. En nation tillgriper de resurser den har för att värna om de sina. Det som däremot är vämjeligt är mediernas skrämselpropaganda och politikernas skrupelfria egoism. När medierna målar upp apokalyptiska scenarier på amerikansk mark i stället för saklig rapportering om den drabbade regionen, blir väljarna rädda. När väljarna blir rädda kräver de åtgärder av politikerna. När väljarna kräver åtgärder, i synnerhet några veckor före val, går politikerna, såväl demokrater som republikaner, in i en mental zon som saknar politiskt och medmänskligt kurage. Följden är alltfler krav på ett inreseförbud för människor från de västafrikanska länderna. Samlad expertis har försökt förklara att inreseförbudet är ineffektivt som brandmur mot epidemin, skadligt för de drabbade ländernas ekonomi och besvärande för den internationella hjälpinsatsen.
Efter åratal av krig och elände har såväl Sierra Leone som Liberia fått njuta av ett decennium av fred och modesta samhälleliga framsteg. Nu har nationerna fått en ny spark i skrevet och ligger nere för räkning. Att medierna och politikerna i USA är villiga, från sin ekonomiska och medicinska trygghet, att medvetet försvåra ebolaregionens situation i hopp om flera tittare och väljare är kanske inte överraskande, men just i detta fall sällsynt osmakligt och förkastligt.