Utrikeskrönikan: Den misslyckade demokratiexporten
James Foley blev halshuggen av en Londonkille. En ung man vars starkaste språk troligen är engelska, som har gått i skola i Storbritannien och växt upp i ett sekulariserat samhälle.
Majoriteten av personer med bakgrund i Mellanöstern som växer upp i Europa blir inte IS-krigare. Ändå har jag under de senaste årens bevakning av skeendena i Ryssland och det forna Sovjet blivit övertygad om en sak: moderniseringens och demokratiseringens frammarsch i världen ser inte ut exakt som vi tror att den gör.
När jag skriver om länder som till exempel Kirgizistan – ett fattigt, centralasiatiskt, postsovjetiskt land präglat av etniska spänningar – får jag förtörnade mejl av personer som har sina rötter där. De lever nu för tiden i västerländska demokratier och borde ha ett hum om demokrati, tolerans och minoriteters rättigheter.
Det har de inte alls. De tycker att inbördeskriget 2010 som resulterade i nästan 500 döda (majoriteten uzbeker) är en regional konflikt som inte ska lyftas upp. Uzbekerna ska inte ha några rättigheter, det är separatism.
Samma fenomen gäller Ryssland, uppförstorat många gånger om eftersom det är ett mycket större land. Oräkneliga är de gånger jag har konfronterats med välutbildade, språkkunniga, globaliserade ryssar som inte förstår varför problemen i Ryssland ständigt ska ”överdrivas”.
Georgier som konfronteras med georgisk nationalism och det problem den har utgjort i förhållande till den ossetiska, armeniska och abchaziska minoriteten blir rasande. Här jobbar de med att bygga den georgiska staten och så kommer västerlänningar och talar om mångkultur. Som om georgierna hade något att lära på den punkten!
Ett gemensamt drag för de flesta postsovjetiska länder är att man uppriktigt anser sig vara tolerant av naturen. Insikten om att tolerans är något som varje samhälle ständigt måste öva sig i finns inte. Man tror att tolerans är en kollektiv egenskap som har blivit vissa folk given.
I Georgien, Ukraina och Kirgizistan uppfattar man den historiska erfarenheten av att ha ockuperats av Ryssland som ödesdiger för landets nationella identitet. Därför måste man nu satsa på att alla ska anamma samma identitet – eller också är det ute med landet.
I Ryssland anser man att århundraden av mångkulturellt imperiebyggande har försvagat den ryska självkänslan. Nu är det äntligen dags att satsa på det ryska!
Men mångkultur, tolerans och demokrati är värderingar som aldrig har kommit naturligt för något folk. Europa har jobbat med de här frågorna i många sekel innan man har kommit så långt som i dag. Och då är problemen fortfarande stora.
I vår export av demokrati och mänskliga rättigheter borde vi satsa mycket mer på vikten av tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. Att man måste våga lita på en enkel grundregel: Rättigheter till dig är inget minus för mig.
NÄSTA VECKA: Juri von Bonsdorff i Washington
VÅRA KRÖNIKÖRER I VÄRLDEN: Matts Lindqvist, Peter Loewe, Annika Wilms, Anna-Lena Laurén, Juri von Bonsdorff.